Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Lite OT men jag tror att det är viktigt att skilja på hur adoptioner går till nu och hur de gick till tidigare/eventuellt går till i andra länder. Numera finns en bättre kontroll av bl.a. att barnen verkligen är föräldralösa och att det saknas möjlighet till inhemsk adoption. Adoption från länder där man misstänker att allt inte går rätt till stoppas i väntan på att adoptionsförfarandet m.m. förbättras (t.ex. Vietnam). Inget system är perfekt så det finns säkerligen fortfarande fall där det inte gått till på ett bra sätt, men numera pågår ett medvetet arbete för att förhindra detta.

Såvitt gäller adoptioner till Sverige handlar det inte heller (längre) om att man får välja barn ur en katalog eller välja ut ett barn på ett barnhem. Man får istället ange ett åldersspann (det lägsta ålderspannet är ofta 1-3 år, mao inte särskilt snävt) och välja ett land vars krav man uppfyller. Önskemål om kön, etnicitet och annat som tidigare har förekommit är överhuvudtaget inte aktuellt.

I en perfekt värld skulle givetvis inga barn överges av sina biologiska föräldrar och det skulle därför inte finnas något behov av adoption, men tyvärr är det långt kvar dit och inga barn förtjänar att växa upp på en institution. Håller dock med dig om att man som adopterad inte på något sätt ska behöva känna sig tacksam för att man har blivit adopterad, inte mer än vad ickeadopterade ska känna sig tacksamma för att ha hamnat i sina familjer. Barn väljer inte, det gör vuxna.

Ts, du skriver att du på sätt och vis kan känna dig som ett andrahandsval för att dina föräldrar kanske inte hade adopterat om de hade kunnat få biologiska barn. Detta är någonting jag som förhoppningsvis blivande adoptivförälder har brottats en del med, hur jag ska få mitt blivande barn att verkligen förstå att han eller hon är allt annat än ett andrahandsval. Jag kan givetvis inte tala för dina föräldrar, men för mig och sannolikt för många andra blivande adoptivföräldrar är alternativen att adoptera eller att få biologiska barn likvärdiga. Så varför väljer man då ofta adoption först efter att ha försökt få biologiska barn?

Att jag har valt att försöka få biologiska barn samtidigt som jag står i adoptionskö beror inte på att jag på något sätt ser adoption som ett andrahandsalternativ utan helt enkelt på att köerna för att få adoptera är långa och att jag inte vill att mitt blivande barn ska behöva växa upp som ensambarn (vilket med nuvarande kostnader för adoption från de länder vars krav vi uppfyller innebär att jag måste spara ihop ungefär en halv miljon kronor). Det beror även på att vi (framförallt min sambo, som inte känner någon som är adopterad) har behövt tid för att diskutera adoption för att känna oss säkra på att vi verkligen kan göra vårt allra bästa som adoptivföräldrar genom att se till att vara förberedda på en del av de problem som kan uppstå. Frågor vi har funderat mycket på är sådana frågor som helt enkelt inte uppstår om man istället får biologiska barn - utanförskap pga att barnet inte ser ut som oss, rotlöshet, barnets eventuella känslor av att vi inte är de "riktiga" föräldrarna, hur man förmedlar känslan av att det är ok att ta upp även de negativa känslorna inför adoptionen utan att behöva hålla tillbaka av hänsyn till oss etc. Frågor som helt enkelt inte uppstår om man istället får biologiska barn. Det har tagit tid att reflektera över de här frågorna. Så varför har vi då inte låtit bli att försöka få biologiska barn under tiden vi står i adoptionskö? Svaret är enkelt - vi vill ha barn. Punkt slut. Om det blir genom adoption eller genom att jag föder ett barn är inte viktigt, därför satsar vi på båda alternativen tills dess att vi har kommit så långt i adoptionsprocessen att vi får chansen att skicka vår ansökan till ett land.

Ett långt inlägg, jag vet, och jag har givetvis ingen aning om huruvida dina adoptivföräldrar resonerade på samma sätt. Jag ville bara försöka få fram att adoption inte alls behöver vara ett andrahandsalternativ bara för att man försöker få biologiska barn först. Jag förstår att det här kan vara känsligt att ta upp med sina adoptivföräldrar, men jag hoppas ändå att du tar mod till dig och delar med dig av dina funderingar.