Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag är själv adopterad från Chile när jkag var 10 veckor gammalmen har faktiskt svårt att delta i såna här diskussioner eftersom de flesta adopterade vill utmåla sig själv som offer. Vi förväntas må dåligt, ha psykosociala problem, ha svårt att ta oss in på arbetsmarknaden, vara asociala missfoster som misslyckas med den samhälleliga integreringer just pga vår adoptionsprocesser som vi har i bagaget. Jag kommer bara inte överens med den offerstämpel som sätts på oss som är adopterade.

Jag kan bara tala för mig själv. Har svenska föräldrar som gett mig och min bror den bästa uppväxt två små barn kunnat begära. Vi har fått bra grundvärderingar, en sund människosyn, vi skiljer rätt från fel, ditt från mitt, vi har jobb och familjer båda två.. Jag lägger ingen tid alls på att fundera på varför min biolgiska mamma inte ville ha mig. Varför ska jag göra det? Hon gjorde sitt val när hon fött fram mig och brorsan, och då gör jag mitt val nu. Jag lägger min tid och energi på det jag har här i Sverige istället. På min familj som faktiskt funnits för mig hela mitt liv och gjort mig till den jag är idag. Det är de som betyder något. Inte de som valde bort mig innan jag ens kunde säga mamma.

Att känna sig avvikande vad gäller utseende idag som adopterad är näst intill omöjligt. Vi har ett så pass multikulturellt samhälle idag så faktiskt.. Det är ingen som bryr sig. Att ha människor med olika etniska bakgrunder, andra språk och kulturer inpå oss är standard. Vardag.

Vi som är adopterade skulle må så mycket bättre om vi slutar med att leva i det förflutna, lägga dyrbar tid och energi på att fundera över de som faktiskt valde bort oss från första början. Släng offerkappan m a o! Som adopterad duger du precis lika bra som alla andra, oavsett bakgrund. Hur kan det komma sig att de flesta nästan förväntar sig att vi ska må dåligt, ha noll socialt liv, vara arbetslösa, trassliga sociala relationer etc etc..

Jag motsätter mig offerrollen direkt!