Jag känner igen mig i det du skriver TS. Jag är också adopterad från Korea, i en mellanstor stad. Vemod känner man. Jag kommer aldrig bli korean. Jag är svensk, men tyvärr så ser inte andra människor oss på det sättet.
Jag är också adopterad från Korea och att jag mått dåligt har inte med mina föräldrar i Sverige att göra, utan omgivningen. Utanförskap, utfrysning, smygrasism, öppen rasism, diskriminering etc. Elever och lärare i skolan etc. Folk på arbetsplatser. DET är det stora problemet. Efter åratal av sådant blir man mentalt nedbruten. Man kan gå vidare men såren har satt för djupa spår. Man har påverkats och utvecklats efter vad man upplevt.
Jag är från Motala, en rasistisk inskränkt stad.