Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Hej Saturnos.

Vet du, jag känner igen mig i alla dina tankar. Jag har under många år kämpat med livslusten, undrat varför jag finns och vad meningen egentligen är med allt. Jag har upplevt mycket mobbning (fått höra att jag är en jävla blatte, fet, ett lebbäckel, borde göra alla en tjänst och ta livet av mig osv). Jag är dock inte adopterad. Det lustiga är att jag inser när jag läser din berättelse att min hemliga dröm alltid varit att jag skulle ha varit adopterad. Som tonåring kände jag sånt främlingsskap gentemot min familj att jag var övertygad om att jag VAR adopterad. När jag insåg att så inte var fallet blev jag helt knäckt. Så kanske är det så att vi ofta hanterar våra svårigheter så; genom att tänka att "om det bara vore si eller så"...

Jag tror att du behöver flytta från den där förskräckliga rasisthålan du verkar ha växt upp i. Själv växte jag upp i ett vansinnigt slutet, inskränkt område och kände mig ensam i världen med att vara som jag var. Befrielsen kom (i alla fall delvis) när jag valde att byta sammanhang. Och konstigt nog kom den stora vändningen när jag utsattes för ett brutalt hatbrott för några år sedan. Efter den upplevelsen, när jag tänkte att det fanimej fick vara droppen, hade jag turen att träffa på en väldigt duktig terapeut. Han sa något klokt till mig en gång när jag som vanligt satt och orerade om att jag inte vågade leva för att det skulle kunna hända något liknande hemskt igen. "Men vet du, sa han, jag är övertygad om att den förkrossande majoriteten av alla människor du kommer att passera på stan idag vill dig väl". Först avfärdade jag den tanken, men med tiden sjänk den in och jag insåg att han naturligtvis hade rätt. Världen består av fler människor som vill andra väl än tvärtom. Men man måste våga se det, och det är svårt när man är deprimerad och har ett tungt bagage.

Jag hoppas att du ska hitta bra hjälp framöver. Våga söka dig till även såna som inte delar dina erfarenheter. Ofta känns det tryggt att umgås med såna som delar ens känslor, men oftast har vi mest att lära av dem som faktiskt ser på saker på ett annat sätt. Framför allt hoppas jag att du ska känna att det faktiskt finns människor som älskar dig. Dina adoptivföräldrar önskade sig ingen annan än dig, och kanske kan den önskan bli en liten del av meningen med livet.