Inlägg från: Helle333 |Visa alla inlägg
  • Helle333

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Detta var något jag misstänkt ett tag att det kan finnas i många. Jag har två vänner som är adopterade. Killen blev adopterad som 6-åring ifrån Korea och har aldrig knutit an med sina adoptivföräldrar. Hans adoptpappa dog för ett tag sedan och killen kände ingenting. Han sa att han lika gärna hade kunnat snubbla in på en främmande människas begravning.
    Min andra kompis blev adopterad som 1-åring. Hennes föräldrar har alltid varit öppen med att hon är adopterad, att hon kommer ifrån Indien. Så hon har aldrig undrat varför hon ser så annorlunda ut mot sina föräldrar. Däremot har hon gått in i en oerhört stor livskris som jag misstänker har väldigt mycket med hennes bakgrund som adopterad att göra. Hon och hennes familj var på semester i tre veckor. När de kom meddelade hennes adoptpappa helt plötsligt att han inte ville leva med sin fru längre, att han inte älskade henne längre och bara någon enstaka dag efter att de hade kommit hem ifrån semestern flyttade han ut, direkt in till en ny tjej. Flickan som har skitsvårt för förändringar, det har hon alltid haft, reagerade direkt. Hon slog bakut. började få vredesutbrott, slå sina föräldrar, ljuga, stjäla m.m. Då var hon nio. Hade precis fått mens. Först i klassen med det. Efter ett år när det äntligen hade börjat lugna ner sig och hon äntligen verkade ha hittat lite stabilitet i livet så åkte hon, hennes adoptmamma och adoptmammans föräldrar till Indien där de bla besökte barnhemmet som tjejen kom ifrån. Jag säger TYVÄRR så överlämnade personalen ett brev till henne, som hennes biomamma hade skrivit. Tjejen hade inte funderat så jättemycket kring sina bioföräldrar innan men nu slog det ner som en bomb när hon fick veta att hennes mamma hade haft en affär med en gift man och blivit gravid. Att i Indien är det otroligt fult att få barn som ogift och eftersom mannen redan var gift kunde hon inte gifta sig med honom. Jag tror inte tjejen var såpass stabil att hon klarade av att höra det där just då. Hade brevet fått vänta några år kanske men nu fick hon höra det där. Och hennes tankar började mala.
    Under tiden undrade hennes adoptmamma varför hon mådde så illa hela tiden men viftade bort det med att de var ju i Indien. Klart hon mådde illa. Men det fortsatte när de kom hem. Till slut gjorde hon ett gravtest och där kom nästa stora smäll i tjejens liv. Hon skulle få ett syskon. Och syskonets pappa flyttade in pang bom.
    Så på 1,5 månad hälsade hon på det barnhem hon bott på under ett års tid. Hon fick reda på varför hennes föräldrar inte behöll henne, hon skulle få ett syskon och mammas rätt nya kille flyttade in.
    Tjejen mår fruktansvärt dåligt idag. Hon har inte ens fyllt 13. Jag är orolig för henne varje dag.
    Problemen med henne fortsätter. Hon bara bråkar med sin mamma när hon är där så hon har bestämt (äntligen) att bara bo hos ena föräldern eftersom hon inte orkade med att flytta fram och tillbaka. Jag begriper inte hur hennes föräldrar tänkte när de beslutade över hennes huvud om veckoväxelboende när de VET hur svårt deras adoptdotter har för förändringar. Så just nu hoppas jag över allt annat att hon äntligen ska få lite lugn och stabilitet i sitt liv för första gången på över fyra år. Att hon hittar någon som kan hjälpa henne att bearbeta alla jobbiga känslor som fladdrar och far i hennes kropp, huvudet och själ hela tiden.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.