Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Saturos skrev: "Jag kommer alltid se ut som en asiat och därmed kommer jag dömas att vara en asiat och kallas guling och risätare som jag kallats hela mitt liv."..."Jag har aldrig tillåtits få känna mig svensk eftersom de övriga barnen kallade mig guling, ching chong varje dag, jag påmindes hela tiden om att jag var annorlunda och det sätter sina spår."..."Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt."

Jag måste börja med att säga att de ni upplevt är fullständigt vidrigt och jag skulle bli fullständigt galen om någon behandlade mina barn på samma sätt  

Men vad är lösningen på det? Nu är ju internationell adoption den absolut näst sista utvägen för barn, där den sista är att växa upp på insitution i födelselandet, så det är ju inte mycket att tala om... Så ÄR det ju redan. Men är det så lätt att tänka sig att då hellre låta barnen växa upp på institution? (Vilket alla som sett en institution i födelselandet direkt inser inte på något vis är en bra lösning... Ett barnhem kan aldrig någonsin jämföras med en egen, bra familj. Men om vi nu bortser från det)

Mina barn har:

*kompisar som är födda i andra länder och hitflyttade med sina föräldrar.

*kompisar vars föräldrar är födda i andra länder och hitflyttade.

*kompisar vars ena förälder är född i ett annat land och hitflyttad och den andra är född här.

De ser inte heller "ursvenska" ut, hur nu en sån ser ut. Borde de inte heller "få" finnas här eller borde deras föräldrar ha tänkt djupt och länge innan de fick dem? Kanske borde de bara ha aborterat dem? Borde vi posta lite skrämselpropaganda till dem nu hur det KAN gå för deras barn i framtiden? Borde deras föräldrar skicka dem till att växa upp på institution i deras födelseland/föräldrarnas födelseland? Två av barnen har samma föräldrar men där det äldre brås på svenskfödda fadern och det yngre på sydamerikanskfödda mamman - borde då det ena växa upp i Sydamerika och det andra i Sverige? Borde vi posta lite skrämselpropaganda till de med några som helst synliga rötter i något annat land som planerar barn, så att de kan tänka efter ordentligt i förväg? Kanske vore det bäst om de flyttade till något lämpligare land först och sen skaffar barn?

Alltså, rasist-/puckoproblemet är ju så mycket större än internationella adoptioner... Kanske det bara är dags att inse att det är de som inte begriper att svenskar kan se ut på alla möjliga sätt, att det inte finns någon rasstandard för svensken för det finns inte ens några mänskliga raser överhuvudtaget, är de som har problem och de som ska känna sig usla och ändra på sig - och om det inte passar helt enkelt flytta på sig? Inte ni och alla andra i Sverige som råkar se lite mindre "svenska" ut än normen.

Ja, det kanske var ett misstag av dina biologiska föräldrar att du föddes? Sånt händer. Hela tiden. Jag är själv resultatet av ett misstag men ser inte hela mitt liv som ett misstag för det. I så fall hade jag ju aldrig givits det! Nu har jag fått det och det är inget misstag, även om mina föräldrar inte hade tänkt sig att jag skulle komma just då

Vad säger att du slängdes bort bara för att du lades i en papperskorg? Var lägger man egentligen ett spädbarn man måste överge anonymt, så att det ligger så säkert som möjligt från rovdjur (råttor, hundar, katter etc som kan vara livsfarliga för spädbarn), kyla och väta (livsfarliga saker för ett spädbarn) och där andra människor kommer att titta så att barnet så fort som möjligt hittas? Kanske var det av den allra största omsorgen om ditt liv som du lades i just en papperskorg.

Ett misstag av dina föräldrar är du med all säkerhet i alla fall inte och naturligtvis är de dina riktiga föräldrar och du deras riktiga barn.

Men vilken möjlighet hade hon i så fall att ta hand om ett barn som kommit till genom våldtäkt? Som ensamstående i ett land där barn födda utom äktenskap helt enkelt inte accepteras - och med barnet även mamman och resten av hennes släkt?

Jag förstår inte riktigt... Det är ju helt olika barn du pratar om? Det internationellt adopterbara barnet finns redan och är redan konstaterat utan annat framtida hopp än att växa upp på barnhem, om det inte blir internationellt adopterat... På vilket sätt skulle det vara ett barnperspektiv att döma barnet till det ödet och alla som längtade efter att bli just det barnets, som råkat bli fött i ett annat land utan det sociala skyddsnät som vi har i Sverige, föräldrar istället skulle "slåss" om att få bli familjehem till de barn i Sverige som är i behov av det? Vad är det för barnpespektiv i det? Har inte båda (alla) barnen rätt till den bästa framtid som man kan skaka fram till det? Och det är inte att växa upp på barnhem.

Säg det till alla de föräldralösa barn som bor på barnhem världen över just nu... Att de INTE vill ha egna, riktiga föräldrar utan att de vill bo kvar där. Att de är lyckliga där. Jag undrar om de skulle hålla med dig... Jag som varit på ett barnhem tycker att det här låter helt verklighetsfrånvänt. Faktiskt. Barnen längtade inte efter materiella saker - de längtade efter egna vuxna som skulle se dem, krama dem, hjälpa dem växa! De sög i sig varje liten uppmärksamhet, varje liten närhet, varje liten blick, som svampar. Den lilla bebisen som inåtvänt låg och sög på fingret och såg i taket - tills han kom i min famn och plötsligt började leva. Den lite större flickan som försiktigt kröp upp i min famn och med ett mjukt leende började ordna med mitt hår. Få ha någon att pilla på för en stund. Den lilla pojken som försökte trycka sig förbi min egen, sovande, son, sträckte armarna mot mig och försökte häva sig upp samtidigt som han vädjade "Mama?".

Kom inte och trampa på de barnen och tro dig vara deras språkrör. Vad vet du om dem?

Du har inte levt alternativet. Du vet inte om du hade varit lycklig.

Jag är just tacksam över att vara svensk.Jag är tacksam över att jag lever i ett land där vi har åsiktsfrihet, socialt skyddsnät, där jag som kvinna har samma valmöjligheter och rättigheter som en man, där vi slipper tvingas lämna våra barn pga sjukdom, fattigdom, ensamhet m.m. m.m. Jag hade lika gärna kunnat bli född i något annat land. Jag hade lika gärna kunnat vara en av mina söners biologiska mamma, som tvingats lämna mitt barn enbart för att jag blivit född i ett land där jag under de omständigheter jag levde under inte kunde behålla det. Men hade jag bott i Sverige hade jag det.

Jag är innerligt tacksam över att jag är svensk. Varje dag. Vi fattar inte hur bra vi har det...

Eilee, jag måste säga att jag blir lite fundersam... Har du läst hela tråden? Var finner du "en livlig diskussion där det gäller att motbevisa våra ståndpunkter" eller en motvilja mot att ta in det ni har att säga? Vilka här har överhuvudtaget en idealiserad bild av adoption? Tro mig, alla som hankat sig igenom en adoptionskurs med kanske skuggan av ett leende kvar har i alla fall inte klarat av att behålla någon eventuell idealiserad bild

I en idealvärld blir inte adoption den perfekta räddningen för ett föräldralöst barn. I en idealvärld skulle det inte finnas några föräldralösa barn i behov av adoption alls.

Ni sparkar till viss del in öppna dörrar och det är förvånande att det fortsätter att göras med samma iver, faktiskt. Att det liksom aldrig tas in att JA vi, dagens, föräldrar fattar allt det där med! Tro det eller ej, men vi GÖR det. Vi har lyssnat och läst tills öronen och ögonen värker och JA, vi greppar att det inte är en dans på rosor (om vi nu någonsin hade trott det). Vi är inte på olika sidor - vi är på samma sida. Men vad är det realistiska alternativet? Det är därför jag säger "till viss del" eftersom jag kan tycka att många tappar det realistiska perspektivet någonstans i navelluddet. Någonstans måste man inse att ja, det är för bedrövligt men det finns barn vars enda hopp är internationell adoption. Det gör det. Det borde inte göra det men nu gör det det. Det blir inte lätt för de barnen men det är den bästa lösningen för de barnen har det ännu sämre just nu och de har ännu sämre framtidsutsikter just nu. Världen är inte perfekt. Den är inte det.