Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Tack för att du delar med dig TS. Som mamma till tre adopterade barn är det jättenyttigt att höra hur du har upplevt din uppväxt och hur du tänker. Jag tror inte att dagens utbildning för adoptivföräldrar hade hjälpt dig speciellt mycket eftersom ingen adoptvförälder i världen troligen kan göra ett dugg för att minska känslan av att din biologiska mamma valde att lämna bort dig. Någon skrev att de inte kallade det bortlämnad utan överlämnad och det är ju bra om barnet i fråga blivit just överlämnat till barnhemmet. Men för många adopterade ser verkligheten inte alls ut så och har man blivit lagd i en soptunna är man ju inte direkt "överlämnad"...

Jag har tre barn från Kina och har forskat mycket i hur barnen överges där. Det är förbjudet att överge sitt barn så det är ingen som promenerar in på ett barnhem och säger "snälla, jag kan inte ta hand om mitt barn, här, snälla kan ni försöka se till att han/hon får ett bättre liv med någon annan. " Barnen från Kina lämnas på olika sätt (så klart, varje barns situation är unik), ibland insvept i en filt med ett lapp om när de är födda, ibland liggande vid vägen eller, som du säger, i en soptunna. Vad jag insett efter en hel dels forskade är att det inte alltid är MAMMAN som gör detta. Ibland vill mamman ha kvar sitt barn trots att hon inte får (i Kina får man på de flesta ställen bara ha ett barn, fler barn medför straff av olika slag och det händer att barnen helt enkelt tas från familjen av myndigheter) genom att tex inte registera födseln och hålla barnet hemma från skola och dyl men en äldre släkting kanske anser att det inte går och tar barnet och lämnar det någonstans. Din biologiska mamma kanske var sjuk? Kanske till och med dog och en släkting fick panik eftersom han/hon inte visste vad hon skulle göra. Kanske (troligen?) föddes du utanför äktenskapet och den biologiska pappan (eller en släkting till honom) var rädd om familjens anseende. Det kan till och med vara så att din biologiska mamma faktiskt la dig någonstans där hon hoppades du skulle vara trygg och bli hittad snabbt men att någon annan som hittade dig fick panik, inte ville bli inblandad och la dig i papperskorgen. Det finns verkligen en miljon olika scenarion som kan vara det rätta och det kan inte veta att din biologiska mamma inte brydde sig om dig och slängde bort dig som skräp. Tro mig, jag förstår din känsla, jag har själv ett barn (yngre än dig) som funderat mycket på sitt övergivande och detaljerna kring det men jag säger som andra här att jag hoppas du kan söka hjälp och inte låta det här förstöra livet för dig. Du är så ung och har förmågan att göra vad du vill med ditt liv - faktiskt. Om det sen blir i Sverige, Korea eller Ryssland är det bara du som kan avgöra.

Jag vet ju inte alls vad din relation till dina föräldrar här i Sverige är men min filosofi är att jag kan kanske inte göra något för att mina barn inte ska må dåligt av sina adoptioner/övergivanden men jag och min man gör allt  vi kan för att få dem att förstå att vad de än känner så kan de prata med oss om det. VAD SOM HELST. Vi vet att de har en historia innan de träffade oss, att det finns andra föräldrar någonstans långt där borta och hade situationen varit omvänd hade jag ju inte velat att mitt barns föräldrar skulle förringa betydelsen av mig som satte barnet till världen.  Kan du inte prova prata med dina föräldrar om det här? Säg vad du sagt här, att de är toppen, att du älskar dem men att du ändå har alla de här känslorna och behöver deras stöd och hjälp.
Fortsätt prata, ventilera och bearbeta, jag tror det är enda sättet för dig.

Slutligen; ingen annan kan bestämma vad du är, svensk, koreansk eller vad som helst. Det är du som bestämmer det. Om du ser dig som svensk är du svensk. Eller som mitt äldsta barn säger; Ja mest är jag nog svensk men på sommaren är jag spansk och så är jag lite kinesisk ibland också, i alla fall när vi går på kinarestaurang.

TS, jag undrar om du har några syskon?

Tror du det hade hjälpt att ha ett (eller flera) syskon som också var adopterade? Någon att dela din bakgrund med (även om var adopterad persons bakgrund så klart är personlig i sig)?

Det finns många som adopterar som skulle kunna fått biologiska barn. Vi är ett sådant par. Vet du att dina föräldrar inte hade någon möjlighet att få biologiska barn alls?
Det är inget konstigt att du funderar på det (så nej, jag tycker inte det är elakt tänkt utan ganska logiskt) men min erfarenhet överlag är att få barn är så otroligt efterlängtade som just adoptivbarn. Man går ju inte och råkar bli med adoptivbarn liksom, det kräver ju en hel del initiativ om man säger så.
Men självklart, det finns undantag och det finns adopterade som levt med att deras adoptivföräldrar aldrig kunnat släppa sorgen över att inte ha fått ett biologiskt barn (en sorg som INTE delas av alla adoptivföräldrar, långt ifrån)) och det är självklart tragiskt. Sådana personer bör inte adoptera. Men jag får inte riktigt känslan av att dina föräldrar tillhör den kategorin?