Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Du blandar fortfarande ihop begreppen. Övergivna och föräldralösa barn behöver trygghet, ett eget hem och en egen familj. Motivet att vilja adoptera är för att man vill bli förälder, inte göra en insats. Adoption är en win - winsituation. Familjehemsplaceringar är ingen bra lösning för ett övergivet eller föräldralöst barn. De här barnen finns, och de behöver föräldrar - nya föräldrar. Tänk tanken för ett ögonblick: en tragedi inträffade och dina barn blev föräldralösa. Det fanns inga släktingar som kunde ta sig an dem. Skulle du vilja att de fick växa upp på ett barnhem, eller skulle du vilja att de fick nya föräldrar? Skulle det vara bättre med familjehem, en placering som skulle omprövas med jämna mellanrum och som de aldrig kunde vara säkra på att de fick stanna kvar i, än ett adoptivhem. Vad vore bäst för dem?

Forskning har visat att det går bra för ungefär 75% av alla adopterade. De mår ungefär som alla andra, med de ups and dows som hör livet till. Ca 25% har någon form av problem som de behöver hjälp med. Det kan handla om psykisk sjukdom, men också om t.ex. inlärningssvårigheter. Vidare har forskningen visat att adoption är den överlägset bästa lösningen för ett föräldralöst barn. Uppväxt på ett barnhem för att sedan som ung vuxen kastas ut i samhället utan pengar eller familjetillhörighet, kanske utan utbildning, utan jobb, utan hem innebär en dyster framtid. Det är inte lätt att klara sig på egen hand i ett samhälle och i en kultur där familjebanden betyder allt.

På grund av det begränsade utrymme man har på FL kan man bara uttala sig kortfattat och generellt. Jag hänvisar till FN:s barnkonvention http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=44 och Haagkonventionen http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970191.htm , som Sverige och 81 andra stater har undertecknat. Om du seriöst är intresserad av att lära dig något om internationella adoptioner tycker jag att du ska börja läsa här www.mia.eu.

"Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon."
- OK.

"I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. ."
- Men tror du inte att det är ganska vanligt att egenföretagare hoppas att barnen ska ta över den verksamhet man har byggt upp? Jag känner flera sådana familjer, bl.a. har två av mina kusiner (inte adopterade) tagit över sina föräldrars företag. I andra familjer hoppas föräldrana att barnen på andra sätt ska gå i deras fotspår. Det är ingen hemlighet att många läkarbarn läser medicin, att civilingenjörers barn studerar på teknisk högskola eller att advokaters barn studerar juridik. Långt ifrån alla familjer som fungerar på detta sätt, men det är vanligt.

Man kan få ett barn som är väldigt olik sina föräldrar när det gäller intressen, begåvning, ambition och personlighet, och då krävs en stor lyhördhet från föräldrarnas sida för att kunna ge bästa stöd till sitt barn. Det har inte alla människor. Det förekommer givetvis i familjer med biobarn också, men är sannolikt vanligare när det gäller adopterade barn.

"Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet."
- Dina svärföräldrar verkar vara mycket ambitiösa med höga prestationskrav på såväl sig själva som på sina barn, krav som din man inte klarade att leva upp till. 

Jag förstår inte ditt påstående att de inte visar känslor. Det var ju exakt det din svärmor gjorde när hon grät av förtvivlan och undrade vad hon hade gjort för fel. Och det gillade du inte heller. Herregud, hur ska din svärmor vara för att det ska passa dig? 

"Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom."
- Av olika anledningar har ni dålig kontakt med dem. Kanske gick anknytningen snett från början. Kanske är de och din man för olika. Kanske din man hade varit lika sjuk oavsett vilka föräldrar han hade fått. Det betyder inte att dina föräldrar är onda människor. Det verkar ha betydligt mycket bättre kontakt med din mans bror, som även han är adopterad och som inte heller har tagit över företaget. Varför har det blivit så? 

Behöver ni i första hand barnvakt? Din dotter är ju så stor att hon har pojkvän, och din man är väl hemma större delen av tiden eftersom han inte har något jobb att sköta. Är de andra barnen mycket yngre kanske storasyster kan vara barnvakt.  Är svärföräldrarna de bästa barnvakterna när din man mår så dåligt av att träffa dem? Jag vet inte hur er ekonomi ser ut men faktum är att din man är sjukpensionerad. Han har sannolikt ingen hög pension. Dina svärföräldrar stöttar troligen era barn på det sätt som de med tanke på omständigheterna tycker är det bästa, med pengar och resor. Hur tackar du och din familj dem för det?

"Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit."
- Ja, en förtvivlad mamma som har gjort sitt bästa och helt uppgivet får vet att det inte räcker har även hon rätt att få visa svaghet. Hon har rätt att visa sin förvivlan genom att gråta. Hon har rätt att undra vad hon har gjort för fel. Det är mänskligt. Förstår du inte att hon verkligen visade känslor i det läget?

Det betyder inte att dina svärföräldrar är onda människor, ska det så klart stå.