Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag har inte läst helatråden vill jag bara poängtera.

Min mans historia kännslomässigt är som din. Han är adopterad som 2åring, svenskt barn på 60-talet.

Han har hela sitt liv levt med ångest och är över 40år idag. Hans föräldrar har öppt pratat om det hela tiden. Han fick träffa psykolog i tonåren och gör det fortfarande 26år senare. Det finns sår som aldrig kan läkas.

Han ser inte adoptionen som om han blev räddad utan att han blev bort vald. Både mamman och pappan har idag tre barn var. Han vet var dom finns eftersom här är det inte svårt att få reda på vem dom är. Bara att ringa skattemyndigheten.

Hans foster föräldrar vill ha barn och fixade fra mtvå helt enkelt. Så ser han på saken. Ingen av sönerna blev som dom ville, ingen  vill ta över företaget ingen vill stundera på högre nivå. Den dålda pressen (som säkert inte är på riktigt, men som han ser det ) har varit så stor att tillsammans med sin historia har han brakat igenom och är sjukpensionär sedan 10år. Han är en av dom som inte försäkringskassan kan utförsäkra.

Det började med en oskyldig adoption. Hans bror har en annan historia dom är inte släkt. Han har haft andra problem, men sökte upp sin mor och sina systrar och det gjorde honom tryggare med sig själv. Han rekomenderar det. Men min man menar på att om hans föräldrar velat så skulle dom kontakta oss själva. Dom vet vad vi heter. Jag vet vad syskonen heter alla finns på FB säkert någon här på FL. Det är till och med en som bor i samma stad som oss. Men dom vet troligen inte om honom. Dom biologiska föräldrarna har träffat adoptionsföräldrarna så det är inget svårt om dom skulle vilja. Jag försöker i min tur säga att dom nog skrivit på ett papper där dom inte får kontakta honom.

Men jag för står din känsla jag har sett på nära håll hur den tär. Kram på dig.

Så gjorde min mans mamma, och grät och sa vad har jag gjort för fel. Det var den dagen som min man fick sin diagnos att han aldrig kommer att kunna fungera utan medicinering för den ångest han fick under sin uppväxt.

Han var 18år jag var 14år och vi var hos psykologen med hans mamma och pappa.  Jag var stöd åt min pojkvän.
Där tappade vi som unga vårat förtroende för henne. Hon satt helt öppet framför oss och grät om att det var synd om henne som hade gjort något fel. Att min man mådde skit det har dom aldrig accepterat inte nu heller.
Det var ca 25år sedan.

Så ni i tråden om ni någonsin hamnar i den situationen och det gör vi väl alla som är föräldrar så visa det inte för barnet. Ja man gör fel ibland, men inte framför barnen.
Och när det gäller just den här historien så är det inte någon enskilts fel.

Jag menar självklart inte enbart dig.
 Jag ville få fram att alla föräldrar ser nog på att man inte är helt tillräklig, men det är ju inte framför barnen man ska agera ut det.
Jag att just dom inte accepterar är ju deras stora problem. Han blev inte som dom ville. Han tordes aldrig göra tonårsutror eftersom han var tvungen att var tacksam för att han fick bo hos dom. Han har levt med tacksamhetsskulden nu i 42år. Och den bränner.

Självklart finns det massor av solskenshistorier men inte här.

Det var inte ett påhop på dig personligen. Jag berättade hur vi har det, så att man kan tänka sig in i hur det kan bli om det inte blir en solskienshistoria.

Ja i våran historia är det många fel, men dom har velat att han ska ta kontakt med sina föräldrar men han vili inte pågrund av att innerst inne blir hans mamma ledsen. (det blev hon när hans bror gjorde det).

Anledning att jag skriver i tråden är inte att någon ska ta illa vidsig utan jag vill bara berätta om olik saker som kan hände i en adoption.
Men det kan hända skit i alla familjer.

Kram

Nej har ser aldrig till sina egna behov.
Han började med samtalsterapi och medicinering när han  var 17år. Han har gått igenom alla terapi former.

Och det har gått upp och ner genom åren. Nu har han boendestöd två gånger iveckan, det är den hjälpen vi får.
Boende stödet är en beteendevetare som kommer hit eller så möter han upp min man någonstans i stan och socialtränar. För genom åren så har han socialfobi ångestsyndrom, det behöver dok inte ha med adoptionen att göra.

Vi pratar om tacksamhet, det är den som driver honom så hårt. När det gäller adoptionen, han var 2år och bortlämnad först som sommarbarn och sedan blev han kvar. Pappan skrev ett brev att han ville ha en bild av honom och visa sin nya tjej och ev. få tillbaka honom. (typ om hon tyckte att han var söt, fick adoptionsmamman, känsla av). Men då var adoptionen klar så hon sa att han är inget utställnings objekt. Efter det har dom inte hört något.

Det här har hon berättat för mig, inte sin son. Här om månaden var vi där på besök och då hande hon ett kort med hans mamma och honom på. Det har hon aldrig visat honom fråns nu. Han är 44år. Bilden är dålig och man ser inte riktigt hur hon ser ut.

Jag kan nog tycka att antingen säger man allt eller så säger man inget. Men är man adopterad från ett land så att man inte ser ut som sina föräldrar är det nog väldigt viktigt att berätta allt . Och låta barnen få känna sitt ursprung. Bara alla dessa frågor när man kommer till sjukvården. Har ni sjukdomar i släkten? Man vet ju inget, man vet inte vad man har för förutsättningar. Det gäller ju våra barn med. Vi vet inte vad som kan drabba dom, sjukdomsmässigt. Det är jätte jobbigt som mamma att förklara för barnen som nu är ungdomar.

Alltså jag är för adoptioner om någon tror något annat. Jag tycker att man ska adoptera om det käns rätt för en. Även min man är öppen för det, fast han har mått och mår dåligt. Men det finns saker som jag hoppas ni som adopterat fått lära er på någon kurs eller så. Anknytning och annat viktigt.

Ja, jag var ung, men jag kommer ihåg precis vad hon sa. Det vill jag inte skriva här.

Och dom har aldrig acceptera olikheter under alla år. Dottern är tex tillsammans med en kille med annat ur sprung. Snacka om kulturkrock.

Jo jag kan förstå hennes ledsamhet till vis det eftersom jag har två barn med allvarliga problem och jag har varit i sorg för båda och bearbetat dom hos psykolog. INTE framför barnen.

Men det finns folk som går genom livet med skyddlapparna på.

Jag själv då, jag har ju varit i sorg för att jag inte fått "friska" barn, vad gjorde jag? Jo jag sörjde på mitt vis, och sedan pluggade jag på och läste allt jag kom över om deras "problem". Jag är mycket väl utbildad på mina barn. När då dottern kom hem med en pojkvän från annan kultur. Vad gör jag då? Jo jag läser på om hans kultur. Och frågar honom det jag behöver veta. MEN det verkar som jag är ganska ensam med att leva livet på det sättet. Jag utgår alltid från att jag ser människan framför mig. Jag ser mina barn, men det har krävt massor av träning. Det finns massor av människor där ute och jag är öppen för alla som inte skadar mig och min familj.
När det gäller svärmor så är hon inte en elak person men hon har dömt ut oss. Och då dömmer jag ut henne.
Jag tycker om min svärmor men inte alla sidor av henne, men det gäller ju min mamma med. Och hon har mer sidor som man inte älskar.

Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon.

I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet.

Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom.

När dom då kommer så gnäller dom bara på min man hela tiden. Och dom sätter fortfarande stor press på han. Ringer dom och ber om hjälp måste min man åka dit oftast på engång, det betyder övermedicinering. Jag har försökt att förklara det för dom men det bryr dom sig inte om.

Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit. (det var en liten del av vad som sas).

Jag läsre och ser att ni nu förstår vad jag skriver. Jag vill ju inte ta Ts tråd. Jag vill bara berätta vilka fallgropar man kan gå runt. Som förälder men även förstå smärtan i att bli bortadopterad. Den finns alltid där.

Jag tycker inte mina svärföräldrar är onda, som någon skrev. Bara för att förtydliga. Det är inte pengar vi eller min man vill ha, utan uppskattning för det han gör, den han är mm.
Någon var inne på det.

Min man har en sjukdom som gör att hjärnan inte producerar något ensym eller vad det nu heter det innebär medicinering. Han är välutbildad jobbat massor av år. Han kan det mesta och blir ofta utnyttjad just för det. Till sina föräldrar törs han aldrig säga nej. Vi har tränat på det, men då blir det oftast en vit lögn i stället, för att slippa.

Nu backar jag ur tråden.