Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

 Jag har inte läst alla inlägg och jag tror säkert att många har skrivit bra och genomtänkta svar på detta.  Jag har som person svårt att lämna en sådant här TS okommenterad.

Det som de flesta adopterade hänvisar till är den hemska och bottenlösa sorgen i att ha blivit lämnade av sina biologiska föräldrar. Den har jag stor förståelse för och känner stark empati för. Det grymma i att ha blivit bortvald, övergiven och lämnad blir inte på något sätt bättre genom att förbjuda adoption eller ens internationell adoption. Att som föräldralöst barn adopteras till ett annat land är redan idag den sista utvägen för barnet. Det är en av pelarna i Haagkonventionen. Alla andra alternativ ska redan vara uttömda innan det blir aktuellt med internationell adoption.

Att våra barn har blivit övergivna har  hänt långt innan vi "adoptiv" föräldar kom in i bilden, och är en förutsättning för att våra familjer har kunnat bildats.  Syniskt? Livets gång? Livets oförklarliga mening?
Frågan är då om internationell adoption är det mest hemska och traumatiska man kan utsätta ett försvarslöst barn för?   Jag tror inte det.

Min personliga erfarenhet av adoption är att det är en fantastisk och unik möjlighet för familjer att bildas. En familjebildning som gynnar såväl barn som föräldrar.  Biologiska band känns helt ointressanta när man bestämt sig för att bli förälder genom adoption. Jag tillhör den typ av föräldrar som tycker att prefixet  "adoptiv" känns helt överflödigt och är i sig själv lite markerande, varför jag sällan använder det själv. Jag är mamma, min dotter är min dotter. Så enkelt är det.

Vi har pratat om barnets ursprung sedan dag 1 och allt annat skulle känns helt fel för mig. Hon fick en ny mamma från en dag till en annan och hon hade en historia med sig, vilken är högst levande i vår familj  och vårt liv.  Vi är privligerade genom att ha ett stort nätverk med vänner som också bildad familj genom adoption och vi har haft turen ha kontakt med hennes ursprung på olika sätt.  För mig är en följd av internationell adoption att vi på ett sätt är en svensk-kinesisk familj.  Vi älskar båda att vara i Kina och kinesiska traditioner, mat och språk är viktiga för oss båda.  Vi har också turen att bo på ett ställe där det är vanligt med adoption, varför det går 2-4 adopterade barn i varje klass så här är det inte ovanligt och vi får sällan eller aldrig frågor som rör ursprung eller familjebildning.