Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

TS, jag vet inte om du fortfarande läser i tråden.

Jag har läst de första 15 sidorna ungefär, och reagerar över en sak. Det verkar som att du, precis som du skriver, har utsatts för otroligt mycket rasistisk mobbing. Men det verkar också som att du har dukat under för mobbingen och börjat mobba dig själv?

Tänk lite på vad du har för idéer och åsikter om det här med att vara helt svensk. Det är en hel massa idéer som är till din egen nackdel! Gå igenom dina tankar en och en, våga prata med någon, testa dem mot oss här. Inse att du har "lärt dig" en massa saker som kanske är sanningar där du kommer ifrån, men som är helt fel på andra ställen. Om någon i "mina kretsar" (i en större stad, bland folk som har pluggat vidare och anser sig vara internationella, gillar att resa, har kollegor från andra länder osv) skulle börja prata rasistiskt så skulle det uppfattas som väldigt pinsamt och personen skulle stöta på en vägg av förfärade motargument.

Många skulle nog inte ens förstå varför du blir sårad av att uppfattas som invandrare apropå detta med att bli tilltalad på engelska. Jag har tänkt efter och förstår att du känner dig "underkänd" som svensk när det händer.  Samtidigt, den som tilltalar dig på engelska gör det för att vara öppen och tillmötesgående. Jag är själv van vid att unga killar med asiatiskt utseende är utbytesstudenter som bara kan engelska. Sedan att det blir så fel för dig, det är ett tecken på att du mår dåligt och inte på att du inte är en del av samhället!

Jag tror att du skulle tjäna mycket på att inte tänka på samhället som en klubb där man antingen är med eller står utanför. Det kan säkert vara så på en mindre ort, visst! Men i en större stad finns massor av lager av olika grupper och ingen kan vara med i HELA det samhället. Det viktiga är att man känner att man hör till någonstans! Att man kanske har en eller ett par vänner, går en utbildning eller arbetar på en arbetsplats där man kan vara hyfsat sig själv och känner sig som en del av gemenskapen, har någon "hobby"/sport som man delar med andra, har föräldrar/släktingar och när man blir äldre träffar någon att älska och kanske bilda familj med... Sedan ska man så klart hänga med vad som händer i samhället och rösta osv och då är det ju bra att kunna hyfsad svenska. Men för min del så är det så mitt deltagande i samhället ser ut, alltså relationer, jobb och intressen av olika slag.

Jag hoppas verkligen att du ger dig själv chansen att bygga upp tillräckligt många relationer för att du ska slippa känna dig som en outsider! Jag skulle absolut råda dig att flytta och börja gå och prata med någon om hur du mår, speciellt eftersom man är ensam i början när man har flyttat. Det räcker att man pratar norrländska för att man ska uppfattas som att man kommer utifrån i södra Sverige, vilket man också gör, och alltid få frågor om det (egen erfarenhet!) Lycka till med allt och glöm inte bort att du är jätteung och har hela livet framför dig! Tänk om du kunde se tillbaka på ditt liv när du är en 90-årig svensk gubbe, och säga att den första fjärdedelen mådde jag dåligt men tänk vad bra resten blev!

Om man adopterar genom Sveriges största organisation (Adoptionscentrum) så stämmer det inte att det skulle vara billigast att adoptera från Afrika och Asien. Det skiljer sig mycket mellan olika länder inom världsdelarna. Kenya, Colombia (privata barnhem) och Sydkorea är några typiskt dyra länder. Estland är ett av de billigare länderna.

Det är många andra saker som styr valet av land, kostnaden är bara en liten del.

För det första så måste de som vill adoptera stämma in på landets krav. Vissa länder kräver att man ska ha varit gifta i tre år, andra länder kräver bara att man är gifta. Vissa länder kräver att man inte är överviktig. Osv.

När man har kollat på alla kraven så har listan på möjliga länder minskat från 19 till kanske fem. Det är inte alls säker att något europeiskt land finns med bland de fem!

Man måste stå i kö, ofta i flera år, innan man får adoptera. Man köar till varje land för sig. Det som i slutändan avgör vilket land man adopterar från är ofta vilket land man först kommer fram i kön till.

De barn som adopteras från Europa har ofta romskt ursprung. Det betyder att de absolut inte ser ut som biologiska barn till ett blont svenskt par! Så du kan nog glömma det där med att man kan välja att adoptera barn som är lika en själv. Det är för övrigt inte tillåtet att ha det önskemålet när man ger sig in i adoptionen, men det är en annan fråga.

De barn som adopteras inom Sverige kan också ha vilken hudfärg som helst, det bor ju en massa olika människor här! Men det är jätteovanligt att barn som föds i Sverige lämnas för adoption. Man kan inte bestämma sig för att man vill ha ett barn som är fött i Sverige för det finns ingen sådan kö man kan ställa sig i. Men vissa som väntar på att få adoptera från andra länder blir kontaktade av sociala med frågan om de kan tänka sig att adoptera ett visst svenskt barn.

Det där med adoptionsbidraget... Bidraget är samma oavsett var man adopterar ifrån, så man kan säga att alla adoptioner är 40 000 kr "billigare" än vad organisationerna säger. MEN man måste ligga ute med de pengarna (t ex låna dem från banken) tills adoptionen är klar. De få som adopterar inom Sverige har i princip inga kostnader för sin adoption, så de får heller inte något bidrag.

Jag förstår att du har blivit engagerad i den här diskussionen eftersom du ser ett barn med annan hudfärg växa upp i Sverige och känna sig rotlöst.

Jag tror att det kan bli knepigt att stödja barnet om man har din inställning att det är något fel med att barnet finns här. För om du tänker efter. Du skriver att du skulle inte själv ta hit ett barn med annorlunda utseende. Men det är ju det din styvsyster har gjort när hon födde barnet! Är det ett misstag att det här barnet föddes här? Nej men det kan det väl inte vara! Det är ju ett perfekt litet barn som inte borde vara någon annanstans i världen, eller hur?! Precis som alla adopterade barn oavsett utseende är perfekta och inte hör hemma någon annanstans än här. Om du utgår från den tanken istället så borde det bli mycket mer naturligt att stötta barnet får då är du ju positiv till att han finns, även i dina åsikter (jag gissar att du är positiv till honom i ditt hjärta, men i dina åsikter är du just nu negativ).