Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

TS: det låter som om du tycker synd om människor som avviker från den svenska utseendemallen. Med den inställningen så borde du vara emot utomeuropeisk invandring också, är du det?

"Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem"

 "De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning"

"Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet"

Förövrigt så förstår jag att det varit tungt att växa upp med vetskapen om att ens genetiska skapare kastade en i sopkorgen när man var född. Men alla människor har sina trauman. Jag har faktiskt svårt att se (utifrån det du skriver alltså, det är det enda jag har att gå på, jag känner dig inte) att det är din adoptionssituation som lett till att du mår dåligt idag. Det finns mängder med barn i sverige (med svenskt utseende) som blivit misshandlade suxuellt utnyttjade, fosterhemsplacerade osv. Många av dem mår dåligt i vuxen ålder men många mår också bra och har ett bra liv. Det finns människor som inte haft några större trauman men som ändå mår dåligt. Det är alltså inte alltid situationen som sådan som avgör hur en människa ska må utan istället den egna förmågan att hantera det på bästa möjliga sätt som gör skillnad.