Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Hej Saturos,

Jag vet inte om du längre läser svaren i tråden men jag vill ändå skicka en varm kram och tanke till dig. Är själv adopterad från Vietnam, kom till Sverige drygt 3 månader gammal, men har upplevt med adoption väldigt positivt. Förstår att du känner hur svårt och "udda" man kan känna sig. Men tänk då också på hur önskad och älskad du är av dina adoptivföräldrar! Deras själar och hjärtan har kämpat och längtat efter ett barn - som dig! Jag har också vissa stunder reflekterat kring att inte ha ljust hår som alla andra, inte ha biologiska föräldrar som de andra eller blåa ögon. Visst, i de djupa tankarna så blev det svårt. Men sen kommer man hem till mamma och pappa och känner deras kärlek och över att jag är som deras eget barn, vilket jag är. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Är helt säker på att du är värd så mycket bättre självkänsla, förtroende och värdighet. Jag hoppas att du kan hitta någon att dela dessa känslor med och tankar, få bearbeta din uppväx och se din styrka. 
Jag möts också ofta av människors nedvärderande blickar och illa kommentarer, men jag väljer då att se de som att de aldrig har gått i mina skor. De känner inte mig, de kan tycka illa om mig - men varför? Hur ska de ens veta vem jag är? Och då väljer jag istället att fokusera på att försöka stärka mig, se det som gör mig lycklig, det jag strävar efter och gör mig motiverad. Jag är jag, dem är dem. Jag lever mitt liv. Och jag kan minsann vara lika bra! Trots mitt etiska ursprung som asiat. Vi alla tillhör samma folkgrupp, homosapies. Vi alla är innerst inne allihopa likadana. 

Jag önskar dig allt gott och hoppas att du en dag finner all lycka och värdighet som du är värd. Stor kram!