Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Jag kom till Sverige på 70-talet. Blev lämnad på Arlanda av fulla barnsköterskor till mina föräldrar. Jag tror att det fanns ca 5 personer i hela min skola med utländsk barkund. Att vara adopterad var inte så vanligt där jag bodde och invandringen fanns knappt. Vilka behov ett barn som var adopterat var inte lika uttalat. Anknytning.. det pratades inte så mycket om.
I dag har det förändrats. Nu vet man mer om barns behov och om vad adoptivbarn behöver. Vi alla är barn av vår egen tid. Jag kan tycka att det jag var med om är inte samma förutsättningar som ett barn som adopteras i dag har. Därför är det svårt att ha sina egna erfarenheter och ha dem som ” så här är det att vara adopterad”
För min egen del har jag bara en mamma och pappa. Det är dem jag har växt upp, dem jag har älskat och de jag älskar. Det är dem som vill mitt bästa, kämpat för mig och stöttar mig och oroar sig för mig.
Jag har även turen att ha en bra och kärleksfull relation till min biologiska familj. Jag träffade dem för tre år sedan. Min biologiska mamma har varit här i Sverige och hälsat på och träffat min mamma och pappa. Jag åker varje år själv ner och hälsar på mina bio syskon och deras familjer.
Jag har själv 4 biologiska barn och jag älskar dem över allt. Jag har inte upplevt är det är någon skillnad på min mammas och pappas kärlek till mig än den kärleken jag har till mina barn. Att vi har samma blod gör inte mig till en förälder. Det är vad våra handlingar som gör vilken förälder vi är .
Självklart är adoption en egoistisk handling, vilket det ska vara! Det är inte välgörenhet, då kan man stötta en organisation eller åka ner och arbeta för bättre förutsättningar för barn.
Det enda skälet till att adoptera bör vara att man vill ha barn. Inget annat!