Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Rymdlejon: Kan bara instämma. Att jämföra identitetskris med ett barn som lever med sina föräldrar är inte riktigt jämförbart.

Knota: tycker inte det är riktigt jämförbart

Vildrosen: Kan du inte tala om det med lyxtankar för alla de adopterade som tagit sina liv? Risken är 4-5 gånger högre hos dessa. Även om jag förstår hur du tänker om att "rädda liv" är ditt inlägg otroligt respektlöst mot de ganska många adopterade som mår otroligt dåligt pga sin adoption. Det är också såna åsikter som får många att må dåligt att indirekt påtala att de är lycklig lottade/haft tur/borde vara tacksamma. Det fanns en pojke för några år sedan som adopterades till Sverige trots kontakt med biologiska mamman, trots att barnhemsföreståndaren som brukade ta hem honom ville adopterat honom. Hans svenska adoptivföräldrar vanvårdade ihjäl honom efter några månader och torterade honom tex fick han slicka upp kiss från golvet, fast det är väl heller "inget att ödsla energi på"? Jag tror inte hans biologiska mamma håller med.

Knota: Jag vet ärligt talat inte om du driver med mig med dina frågor. Ta och läs P lite om adoption och kom tillbaka sedan.