Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Det KAN också vara så här: Din mamma väntade dig, bar dig inuti sin kropp. Hon älskade dig, men kunde, fick inte ta hand om dig. Ett grymt öde och omständigheterna tvingade er isär. Hon födde dig, och de som förlöste henne bar bort dig trots att hon sträckte sig efter dig och skrek (en nyförlöst kvinna knallar inte iväg hur som helst. INGEN mamma vill slänga sitt barn, det är outhärdliga omständigheter när sådant sker). Varje dag tänker hon på det barn som stals ifrån henne, hon bär en smärta med sig dagligen och tänker "mitt barn, lever du någonstans i världen, tog några snälla människor hand om dig".

Du kanske är älskad av både din mor och de människor som fick glädjen att uppfostra dig. Kanske din mor och far älskade varandra och av denna kärlek kom du till utanför äktenskapet?

Jag beklagar rasismen, fy helvete vad folk är dumma. Jag är helt övertygad om att du är en fin människa! Låt inte puckona bli till röster i ditt huvud! Sök hjälp för depressionen! Jag var mobbad under många år, och har fått hjälp av psykosyntesterapi.

Du är precis lika mycket värd som alla andra! Du är INTE skräp! Du är en människa! Du är en del av den stora väv som är mänskligheten.