Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Amy1983:

Jag överdrev en del med att alla adopterade kommer ha åsykologiska problem men jag är övertygad att de allra flesta har genomgått en identitetskris på grund av det hela och varit olyckliga och är olyckliga. Undersökningar visar detta i rätt hög grad.

Alla har inte haft den turen att bli accepterade av alla som du kanske blivit. Du verkar heller inte vara en grubblare och det är nog bättre, vi som grubblat grubblar mycket i att vi var oönskade av våra egna föräldrar och det visade sig vara sant för mig då jag senare kom underfund med att min egen mamma dumpade mig i en papperskorg. Hon såg mig som skräp således.

Hur känner du av det faktumet att vi kan leva i Sverige hela livet men ingen kommer på allvar se oss som svenskar ändå? När de ser på mig kommer de alltid barase mig som en kines, de kommer kanske inte ens tro att jag kan svenska och att jag är en turist eller någonting. Det är väldigt påfrestande enligt mig att ses som någon form av främling bara för att jag ser annorlunda ut. Man hör inte hemma någonstans, jag hör inte hemma i Sverige men inte heller i Korea där jag föddes, jag är en främling överallt.

Tack för att du delade med dig av din historia! Jag känner igen mig i vad dina föräldrar säger, att det är de som är tacksamma att du kom till dem. Precis så känner jag också för mina två barn som kom till oss för två år sedan via adoption.
Och jag säger det ofta till dem.
Vi bor i det land som barnen adopterades ifrån men har även snabbt tagit till sig svenska traditioner och det svenska språket.
Visst vad det jobbigt i början, skitjobbigt rent ut sagt. Oron för barnen, deras framtid. Hur kommer de må? Alla barn som adopteras har upplevt trauma, ie att bli skild från sin biologiska mamma, självklart är det en stor sorg.
Det jag har lärt mig är hur man, barnen och vi föräldrar, hanterar den sorgen/sitt öde kanske man kan säga. Det skriver du också, "Minfina" - att du väljer att inte bry dig om vad andra säger. Mycket hänger på sitt "mindset". 
Vi pratar mycket om allt, och barnen är öppna med sina känslor också. Jag hoppas att det får fortsätta så..Och vi pratar om att familjer skapas på väldigt många olika sätt.

Vad är vitsen att sitta och hugga på ett 4 år gammalt inlägg och på en person som uppenbarligen mår dåligt av sin adoption? TS ville för 4 år sedan uppenbarligen berätta hur hon uppfattade det, och hur hon mådde, inte skriva adopterade som mår bra på näsan. Med tanke på hur statestiken ser ut hos adopterade är det inte så konstigt att man stöter på adopterade som mår dåligt en del, varför provocerar det dig så?

Inte det minsta provocerad, undrade mest varför du verkade så arg när TS berättade om sina upplevelser.

Har du läst dina egna inlägg? Om inte gör det. Uppenbarligen blir du provocerad av att TS syn på saken som adopterad är en annan än din. Ingen som ifrågasatt om om du är adopterad eller inte heller