Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Den här frågan är inte svart eller vit. Jag har träffat många adopterade och samtliga har blivit utsatta för rasism i någon form. Dock sällan i samma grad som TS. De flesta har haft ett bra liv och har det fortfarande. De mår inte sämre än infödda svenskar. Men många har i tonåren brottats med existentiell ångest. Inte bara "varför finns jag?", som alla kanske gör. Utan även "varför övergav mina föräldrar mig?"

Så jag tycker inte att man kan säga att internationella adoptioner per definition är dåligt. De flesta jag har träffat skulle förmodligen haft ett betydligt sämre liv på barnhem i ursprungslandet. Men frågan är komplicerad och det är viktigt att allas röster kommer fram. Vi får inte låtsas att detta med adoptioner är enkelt heller.

Även jag undrar dock vad alternativet skulle vara? I första hand adoption inom landet, givetvis. Men så sker också tror jag.