Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag kom till Sverige från Chile som spädbarn 1976. Jag känner inte alls igen mig i hur TS beskriver sina känslor kring sin adoption.

Att adoptera ett barn ställer stora krav på föräldrarna, kanske större krav på dem än vad som ställs på föräldrar med biologiska barn. Jag vet att det inte är helt ovanligt att barn som adopterats senare under uppväxt och som vuxna får identitetsproblem och svårt med olika tankar kring ursprung osv. Men jag själv har aldrig kännt av ngt sådant. Och ej heller flera av d andra med bakgrund som adopterade som jag känner. Många känner att de måste åka tillbaks till dina ursprungsländer, söka sina rötter, för att få bot och bättring i sina funderingar och identitetskriser. Jag har själv varit tillbaks i Santiago, Chile och återförenats med min biologiska familj. Men aldrig för att "hitta mig själv" eller för att kunna gå vidare i livet. Utan pga andra olika saker.

Jag respekterar naturligtvis TS berättelse om sina känslor kring sin egen adoption. Men jag tror inte att sådana problem måste prägla varenda adoptivbarn. Långt ifrån.