Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Hej!

Till alla er som INTE är adopterade, kan ni snälla sluta försöka relatera till våra känslor och hur vi adopterade känner sig? Visst jag förstår att det är för att ni vill försöka hjälpa oss men det är riktigt störande ibland när ni inte vet ett dugg om hur det känns att vara bortlämnad ifrån sina biologiska föräldrar. Och jag tror att jag talar för NÄSTAN alla som är adopterade. Jag är själv adopterad från Vietnam och vet att min mamma födde mig men sedan stack och skrev in sig på sjukhuset under ett falskt namn och jag vet att jag ALDRIG kommer kunna hitta mina biologiska föräldrar. Men jag lever världens bästa liv med världens bästa föräldrar som älskar mig och min syster ( också adopterad ) mer än något annat i världen. Men bara för att vi har ett underbart liv på utsidan betyder det inte att vi har det på insidan.

Så snälla sluta försöka att relatera till våra känslor, vi är ALLA tacksamma för ert stöd det är vi men som sagt så blir det irreterande när ni inte vet någonting om oss.