Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag är en man som är adopterad ifrån Sydkorea. Jag hittades ute på gatan och kom till ett barnhem. Jag kom till Sverige när jag var 2½ år gammal och kom till en kärleksfull familj som ville ha mig, jag var verkligen efterlängtad. Jag fick en bra uppväxt och har en fin relation till mina adoptivföräldrar och mina äldre syskon som mina föräldrar redan hade sen innan. Enda gången jag har haft tankar och funderingar på om varför jag finns, har varit de gånger när livet har känts svårt, men alla människor har det svårt i livet någon eller några gånger men man hittar sätt och tar sig förbi det för man vill kunna må bra.

Jag har faktiskt aldrig känt mig annorlunda för att jag är den enda i min familj och i min omgivning som är och ser ut som en asiat. Jag är den jag är och jag har accepterat det och det har fått mig att älska mig själv. Jag tror dessutom att genom att inte se ut och vara som alla andra så har jag också fått en större acceptans till människor som också är olika och inte som andra, kort sagt mer öppen och fördomsfri av mig. Jag har aldrig heller blivit mobbad under min uppväxt trots att jag har sen jag var liten en brännskada som sitter ganska synligt på min kropp och som efter hudtransplantationen gav pigmentförändringar.

Jag är 42år idag och känner att jag har fått ett riktigt bra och rikt liv med en bra familj, bra vänner och ett bra jobb med bra kollegor. Mina föräldrar är idag pensionerade men jag hoppas såklart att de kommer bli riktigt gamla för den dagen de sen går bort då kommer jag känna ett otroligt stort tomrum men också känna mig lycklig över att jag fick komma till just dem och vara en del av deras liv.