Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Jag är själv adopterad och jag förstår vad du beskriver. En evig identitetskris och så många frågor utan svar. Att inte se sigsjälv i sina föräldrar och sin omgivning.
Att uppleva sigsjälv som svensk och sedan bli påmind om det motsatta på olika sätt.
Och sedan när man träffar människor från sitt ursprungsland som tar kontakt med en ihopp om att få möta en landsman och man får ursäkta sig för att man inte kan/förstår ?sitt? språk.
En verklighet där man är en person utan tillhörighet.
Ett pussel där det saknas bitar i.
Det finns en inteessant dokumentär om adopterade på svtplay som heter ?De ensamma? eller nått liknande som tar upp just de här ämnet och som även visar det motsatta, att adoption också har lyckliga scenarion.
Jag är i stort sätt lycklig och lärt mig hantera de ?jobbigare? tankarna. Men jag tror att det är väldigt nyttigt att par som vill adoptera är beredda på dessa känslor och kan möta dem på ett bra sätt som stärker det adopterade barnets självkänsla. De ska verkligen inte ta illa upp och känna sig otillräckliga/dåliga men de ska kunna förstå och acceptera att dessa känslor kan finnas.
Jag tror att det är skillnad på att bo i en större stad (vi bor i Stockholmsområdet) där alla möjliga etniciteter, ursprung, hudfärg, sexualiteter, religioner, är en del av vardagslivet. Kan ha betydelse för känslan av tillhörighet.
Det här inte något man ska sopa under mattan. Kommunikation, om och om igen. Inte bara nöja sig med ett slött ?bra? på frågan hur är läget.