Kämpa(r) på!

Satt här på forumet och läste massa olika trådar, det slutade med att jag satt här och grät...tänk hur mycket man egentligen orkar genomgå, vissa mer vissa mindre.

Jag känner dagligen att jag inte räcker till, jag är 24 år ensam med en liten kille på 3 år. Studerar heltid och jobbar extra dygnets alla timmar, grabbens pappa som är 30 år lämnade mig för en 15 åring !?!  Han tar inget som hellst ansvar utan lever nu livet utan några som hellst ansvar för någonting! Pojken avgudar sin pappa och det hugger i mitt hjärta när han gråter för att han längtar efter sin pappa så. Jag skulle aldrig tala ner min sons pappa utan brukar berätta för pojken att vi älskar honom.

Jag vill verkligen inte dra alla över en kant när jag säger detta men hur kan man avsäga sig allt ansvar som förälder, tycka att varannan helg räcker gott och väl och sen bara glida på en räkmacka! Jag sliter som ett djur för att få dygnets alla timmar att gå ihop. Medans han kan ta ut flera veckor semester utan att säga något för att han vill ut på roligheter och inte ha sin son.

Hur kan man inte vilja vara med sitt barn, jag skulle kämpat för allt i världen om det gällde mitt barn.

Jag sliter vecka ut och vecka in för att ge migoch min son ett bra liv, och det tänker jag fortsatta med.
Stå på er alla ensamstående där ute, våran tid kommer, var så säkra!