Farligt att skrika!
Eller? Jag får ofta känslan när jag läser här att många anser att det är direkt skadligt att skrika på sitt barn någon gång. Jag har lite svårt att förstå det, vill gärna att någon förklarar.
Förstå mig rätt nu, jag gillar inte att man skriker OFTA på sina barn och ånga skriker absolut för mycket. Sen är det ju skillnad på VAD man skriker, svär man och vrålar att barnet är dumt i huvudet är det ju klart värre än att vråla "vaaad gör du???" eller "lägg av!". Och jag tror väl inte att skrik är bästa sättet att få en unge att lyssna eller förändra sig precis... men såååååå fel som det verkar här, tycker ni verkligen det? Man ber nästan om ursäkt i trådar för att man skrikit, eller förklarar att man hellre sätter sig på en snöslaskig trottoar och resonerar med sitt jag-vägrar-gå-barn i en timme än höjer rösten: "jag vill ju inte skrika eller tvinga henne genom att bära henne, vad ska jag göra???" Och har läraren skrikit, då ska han/hon avskedas och aldrig mer få en anställning.
Som jag ser det kan "skrik" (altså kraftigt höjd röst) och "skäll" fylla två funktioner. Dels att barnet märker att är man FÖR påfrestande så tappar vuxna tålamodet. Man KAN få ett otrevligt bemötande också av trygga, välkända vuxna om man är alldeles överdjävlig. För det mesta klarar vuxna att svälja det arga, gå undan eller prata sansat trots ilska, men det FINNS gränser och passerar man dem kan ALLA bete sig otrevligt. Viktig livskunskap känner jag. Kallar man läraren för kukhuvud 15 gånger så KAN man råka ut för en skrikutskällning, kastar man snöbollar på en barnvagn så KAN pappan vråla sig hes, retar man en kompis KAN kompisens kompisar ryta i och säga att man är en skitunge. Alltså, skrik i hemmet är väl ingen bra "uppfostringsmetod" i ett FÖRSTA skede, men om det dåliga beteendet fortsätter och fortsätter OCH går ut över andra illa, då ser jag inget fel i att barnet då och då får uppleva att mamma/pappa inte orkar vara pedagogisk utan ryter i. Och för att vara tydlig (detta är ju FL) så menar jag inte bebisar nu.
Dels är ilska en naturlig känsla. Barn behöver lära sig att det inte är farligt att bli arg, att alla blir arga. En del behöver få ur sig ilskan på ett kraftfullt sätt, för några känns det skönt att ge sig ut och springa, någon vill städa eller skotta snö, någon mår bra av att säga fula ord eller skrika. Man ska inte skrika så att det stör andra eller på oskyliga, men skriket är ett sätt att få ur sig det arga. Det kan man resonera med barn om. I stort sett alla barn som kan prata tillräckligt bra kan berätta vad som känns skönt när de är arga. Man ska självklart försöka vara arg på ett okej sätt som inte är otrevligt mot andra, men även om man misslyckas (och t.ex. skriker eller slänger nåt på golvet) så duger man som människa ändå. Skrik kanske inte är så konstruktivt, men en mamma som vrålar något argt visar ändå att en trygg, klok vuxen som man ser upp till OCKSÅ blir jättearg ibland och inte beter sig perfekt alltid. Tänker att det kan få barn att slappna av mer efter ett ilskeutbrott och skämmas lite mindre om de vet att de förebilder de har också kan misslyckas ibland. Och att barn kanske blir lite mindre rädda när det möter ilskna reaktioner från andra. Var man än befinner sig i livet finns risken att någon tappar besinningen och skriker eller skäller, det måste man ju kunna hantera utan att bli FÖR ledsen eller skrämd.
Jag ser ingen som helst motsättning i att vara pedagogisk och prata mycket med sitt barn och att då och då bli arg och höja rösten. Jag kan inte för mitt liv begripa att man måste välja sida...
