Anonym (B) skrev 2011-01-05 13:14:00 följande:
Det slår mig hur typiskt det känns att man kan vara med så länge det är kul, sedan så fort det blir jobbigt så sticker man...
Jag är i nästan exakt samma situation. Jag fick min son i början av sommaren och pappan har inte träffat honom en endaste gång eller ens smsat eller ringt och frågat hur det har gått eller något.
Jag var tillsammans med pappan fram till 5e månaden, och han var inte speciellt intresserad av barnet under den tiden. Till exempel när jag undrade vad för namn han tycker är fina så brydde han sig inte, osv. Jag gjorde slut med honom för han ljög för mig, drack hela tiden, svek mig konstant.
Det dumma är är att han var ju med på att skaffa barn. Men sen när jag väl blev gravid så var han inte intresserad längre. Men jag ville behålla bebisen, för bebisens skull.
Under våren, efter jag hade gjort slut så försökte han få tillbaka mig genom att tjata (som om det skulle funka?!) och hålla på hela tiden. Jag fick reda på en massa saker om honom som jag inte visste innan, att han hållit på med knark, blivit gripen ett antal gånger för det och för att ha köpt ut och misshandlat en person. Han hade tydligen ett barn sen innan också! Som nu var runt 5 år och som du skrev så hade även detta barn tagit skada av att han ena sekunden ville leka pappa och sedan tröttnade. Till exempel bestämt flera träffar och sedan inte ens dykt upp. Jag vill inte utsätta min bebis för detta. Antingen tar man sitt ansvar som förälder eller så får det vara. För barnets skull.
Jag förstår inte resonemanget med att det skulle vara bättre att ha två föräldrar "bara för att det ska vara så". Har hört och läst om så många fall där ena föräldern är klart olämplig och barnet inte ens vill, och ändå ska umgänge tvingas fram. Vilken sida står lagen på egentligen, förälderns eller barnets? Visst att det ofta ligger i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar, men inte till vilket pris som helst.
Jag har inte hört av mig till honom heller, vi har det bättre utan honom. För att garantera att mitt barn inte blir utsatt för detta beteende så frågade jag en advokat om man kan avsäga sig rätten till barnet, och det går inte. Han sa dock att om man inte skriver något på faderskapspapprena så har han ju inga rättigheter till barnet. Dock får man inte underhåll då, idiotiskt nog.
Blev ett långt inlägg men hoppas att det hjälpte lite i alla fall.
Lycka till.
Låter som nästan samma kille, beteendet, andra barnet i samma ålder.. Det här barnet var inte planerat dock, men jag klarade inte av att ta bort det, efter att ha hotat, bråkat och allt möjligt ville han sen vara med. Men när jag inte bara hade mig själv att tänka på såg jag det destruktiva förhållandet med andra ögon.
Jag tycker det är bra att barnet får veta vem dens pappa är. Jag har till och med sparat bilder på killen så ungen min ska kunna kolla på dom sen. Och jag vill att min son ska kunna kontakta honom när han blir äldre om han vill.
Men är det inte olagligt att inte underteckna vem som är pappan? Blir nog inga som helst problem att få ensam vårdnat för mig dock. Han gör det ju lättare för mig när han rent ut säger att han inte vill veta av barnet. Då slipper jag fundera på det liksom.
Om man inte får underhåll från pappan/FK får man ingenting då som motsvarar undehållet?
Vill ju inte sabba för barnet bara för att slippa tjafsa med pappan heller. Ush va struligt.