18 st Imovane & alkohol!!

Jag vet inte vad jag ska känna. Saken är den att vi ska flytta den 1:a februari. Det blir en LÅNG flytt. Jag vet inte om jag vill ha med honom. Jag känner hat mot honom just nu. Jag vet hur det var att se sina föräldrar sluddra och knappt kunna stå på benen.. jag är uppväxt så. Min man lika så. Han klagar ofta över sin uppväxt, ändå ger han sina barn samma sak!?

Jag skakar. Jag gråter. Jag är förbannad, ledsen, arg, förvirrad.....

Jag ger snart upp MITT liv. Eller nej, jag har mina älskade barn. Men jag mår så dåligt av att sitta i skiten ensam. Utan stöd

Hur farligt är det med 18 imovane i kroppen?
Jag har fan ingen koll på piller alls. Aldrig haft det "problemet". Men inte fan är det bra med 18 sömntabletter...!
Är livrädd att han ska dö! Även om jag samtidigt känner att GUD SÅ SKÖNT ATT SLIPPA HONOM! För jag är besviken nu. Men det är min man, pappan till mina barn. Älskar ju hans nyktra sida.. men efter detta.. jag vill bara spy på honom...

Jag vill bannlysa honom från att komma hit. Men vart ska han då ta vägen? Jag kan inte bara låta honom stå utan tak över huvudet. Men jag vill samtidigt inte ha hem honom när han är såhär....

Jag tror det blir flytt ensam med barnen. Men har jag rätt till det då vi är gifta? Får jag bara "slänga ut" honom ur familjen?
Tabletterna är ju utskrivna dessutom. Av samma läkare som skrivit ut de andra gångerna han tagit återfall. Jag vill använda den läkaren och min mans psykolog som nåldynor just nu. DOM VET hur det gått de andra gångerna. (Åt helvete då med) men ändå skriver dom åter igen ut tabletter!?

Jag vill bara skrika... rakt ut. Men då väcker jag barnen och grannarna lär ringa polisen..

Jag märkte direkt när han tagit tabletterna. Hans ögon blir hängiga då..... men han erkände inte förän jag höll tabletterna i handen framför honom.

Jag har alltid bett min man vara ärlig mot mig. Men han har ALDRIG varit det. Jag har alltid kommit på honom med tabletter. T.o.m då är jag lugn. Jag var lugn idag, visst frågade jag ut honom. Men jag var lugn. Det blev bara för mycket efter vad våra barn fick se. Jag höjde inte rösten, men jag blev förbannad.

Det var 7,5 mg på dessa tabletter..

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Alltså ikväll.. i natt.. blir nog ingen sömn för mig. Tankarna snurrar på i 100.
Har ingen som kan vara barnvakt heller så jag kan ta det "lugnt". Aldrig haft barnvakt. Inget dagis imorgon heller för det äldre barnet.
Känns som jag kommer att kollapsa. Jag vet varken ut eller in...
Jag har spolat ner tabletterna iaf. Kanske skulle jag ha slängt i mig dom istället? Nej, det klart jag inte skulle. Men jag känner också för att fly. Har dock ALDRIG flytt i droger eller alkohol. Har aldrig testat en drog i hela mitt liv och alkohol och jag är inte heller bästa vänner. Avskräckt efter min uppväxt.
Vad flyr jag i? Jag vet inte.. jag har nog aldrig flytt från allt..

Men jag känner mig svag just nu. Jag vet inte hur mycket jag kommer orka.. ensamheten gör inte detta lättare direkt....

Jag ringde precis till akuten för att se att han verkligen kommit dit. (hans mobil är ju borta)
Han var där, dom hade tagit tester och prover och nu väntar han på en läkare.
Släpper dom hem honom sen? Vad händer? Frågorna är många just nu...
Vill bara åka härifrån. Men vart åker man?

Att det ska vara så svårt att nå dom på akuten. Försöker ringa igen men det är antingen upptaget eller så är det ingen som svarar. Men dom sa att dom hade mycket att göra. Så man får väl ha tålamod. Tänkte ringa och fråga vad dom tror sker efter läkarbesöket...

Önskar bara att allt detta var en mardröm, att jag vaknar imorgon och allt är bra igen... men har man sån tur? Näe..

Jag vet inte hur man ska förklara för barnen. Ena barnet är dock nyfött så det har inte märkt något. Men det äldre barnet lär ju förstå att något är galet..

JAG HATAR TABLETTER! Ursäkta, men jag gör det. Visst, använder man dom rätt så är dom väl bra, men hur kan man ge sånt här till  missbrukare!?

Jag åkte in på akutpsyk en gång när jag mådde så jävla kasst. Blev direkt anklagad att vara där för att skaffa mig piller, fast min psykolog skjutsade dit mig! Jag blev så förbannad.. jag förklarade att det inte var jag som velat komma dit utan min psykolog tyckte då att jag skulle komma in för hon var orolig. Nej, då blir jag (som hatar allt med droger, piller, alkohol) anklagad för att vilja ha piller att missbruka.
Men en person som har allt på papper om missbruk, han ska tydligen få saker utskrivet..?

Försöker se något positivt i allt. Men det går fan inte! Inte nu! Inte kommer det något positivt ur en sån här sak..

Jag känner mig som en gnällkärring. Men det får ni stå ut med. Har bara er att "prata" med.

Självklart går barnen först! Annars kunde jag ha blundat för detta och INTE ringt till socialjouren. Jag ringde dom direkt när jag fick bevisat att han var påverkad. Jag var ganska säker innan också och tänkte redan då ringa soc, men eftersom han skulle "leta mobil" så passade jag på att följa efter och ta honom på bar gärning. Då fick jag även veta hur mycket exakt han tagit.

Jag ringde soc-jour 3 ggr innan jag ringde akut psyk. Varje gång sa soc att dom inget kunde göra. Jag frågade om dom kunde tvångsinta honom, men det kunde dom inte tydligen. Men efter jag pratat med akut psyk så verkade dom förstå att jag var orolig på riktigt. Jag sa även sista samtalet innan akutpsyk att dom kanske får hjälpa mig och barnen hemmifrån, det kunde dom kanske ordna. Men nu blev det såhär istället. Tur det, för jag känner mig tryggast hemma med barnen då vi har allt vi behöver här.
Det var inte heller så svårt för dom att övertala honom att följa med. Det enda dom sa var att det skulle vara bra om han kollade upp allt och att jag sa att jag klarar mig med barnen (för det var tydligen jobbigt för honom att lämna oss hemma ensamma... hm..) Sen följde han med.

När han kommer hem, när det nu blir, så hoppas jag att han är normal (ren/nykter) så jag kan visa upp filmklipp på hur han är påverkad (filmade honom med mobilen för att han ska se hur fan han beter sig inför barnen) Hoppas detta får honom att inse att han är en idiot! Sen får vi se vad som händer.
Men jag pratade med hans mamma nyss (även om dom inte har så bra kontakt) och sa att jag nog lämnar honom. Hon sa att hon förstod och jag har hennes och hennes mans stöd i detta. Inte för att dom stöttar mig så mycket, men dom kommer inte klanka på mig för mitt val iaf.. (även dom är missbrukare, men verkar ha en nykter period nu)

Nu hoppas jag bara att allt löser sig på ett eller annat sätt. För barnen! Jag skiter faktiskt i mig själv. Försöker bara se vad som är bäst för barnen. Önskar att man kunde vara en hel familj, med en nykter pappa, men det känns väldigt långt borta..
Hellre skilsmässobarn med en trygg miljö än en hel familj med oro....

Kan tillägga att han ALDRIG har tagit droger (av något slag) och varit i närheten av våra barn! Detta är första gången! Jag är så förbannad! Önskar någon kunde ta barnen ett tag så jag kan gå och skrika ut gubbjäveln. Men vad hjälper det? Inte ett smack!

Även om jag inte haft eller har missbruk så kan jag förstå att det inte är lätt att bryta sig ur detta. Men fan, när man har småbarn (varav ena nyfödd), och man har varit nykter ett bra tag.. då kan man väl för fan tänka lite längre.. eller!?

Jag vet inte ens om min text hänger ihop. Är så mycket som vill ut samtidigt.. vet knappt vart jag ska börja eller sluta......

Jag har aldrig lämnat mina barn ensam med min man. Varför? Inte för att jag tror han ska ta återfall när jag är borta, utan för att jag inte klarar av att lämna barnen om jag inte måste. Och än så länge har jag inte behövt lämna förutom dagtid på dagis.
Mina barn är mitt allt och jag kommer skydda dom med mitt liv.

Jag har varit på "kurser" om medberoende. Men jag har aldrig kännt mig träffad av det som tagits upp. Visst, jag är medberoende, men inte på det sättet som dom vill få fram. Jag blev osams med en som höll i detta med medberoende, fast det var då min man första gången tog ett återfall när vi var tillsammans som jag såg till att han hamnade på behandlingshem och jag fick där gå denna "kursen". Då visste jag ju inte att han missbrukat, fattade inget heller.. förän jag kom på honom att "dra upp i näsan" på våran toalett. (då hade vi inga barn).
Men ja, jag är medberoende. Men på "mitt sätt".
Gah, så svårt att förklara vad jag menar. Men skit samma. Jag vet ju själv vad jag menar.. Haha.
Mitt medberoende är väl att jag förlåter! Men kommer jag på honom så åker han ut. Jag hade sömntabletter när jag en period inte kunde somna på över en vecka. (sov kanske 20 min per natt). Jag gömde dom väl, tyckte jag. Men då jag inte tog dom varje natt utan kanske var 3:e-4:e så märkte jag ju inte om något försvann förän den natten jag tänkte ta igen. Då var det piller borta och min man var då inte hemma utan skulle på begravning och sov borta. Kan säga att jag sket i att han var påväg till begravning och ringde och frågade honom vart mina tabletter var. Han nekade att han tagit dom och sa att jag kanske tagit dom i sömnen. Tss..
Jag sa sen att han inte fick komma hem förän han lämnat ett urinprov på öppenvården i den stad han befann sig i och att dom skulle ringa mig och säga hur de såg ut.
Han gjorde inte detta.. han ringde istället mig och sa som det var och han fick inte komma hem förän han börjat gå på öppenvården här hos oss. Han gjorde det. Jag vet inte om jag förlåter honom, men jag "glömmer" väl det dåliga som hänt....

Saken är den att han vill inte hålla på emd droger. Han mår skit varje gång. Men ändå ska han fly...
Kan säga att vi lever ett väldigt isolerat liv där släkten inte är något att ha. Vi har inte vänner heller. Varför har det blivit såhär? Pga flytt... flytt pga jobb och liknande.
Sen har han ju så nära till piller. Bara säga till sin psykolog att han mår extra dåligt och där står hon och kontaktar läkaren som skriver ut...

Jag älskar min man när han är ren. Men just nu är han den person jag hatar mest...!