hjälp

Har ni frågat honom varför han är så arg? Jag har en nybliven 3-åring. För ett par veckor sedan var han helt "odräglig" mot mig......inget var bra och jag var "dum". När jag satte mig med honom i soffan så sa jag att jag förstod att han var väldigt arg och frågade om han var arg....jag fick ett rungande "JA!" till svar. Jag frågade honom varför han var arg. Först fick jag inget svar. Sedan frågade jag om han var arg på mig. Han svarade nej. Jag frågade om han var arg på sin lillebror, och han svarade nej...."Pappa", fortsatte han. "Jaha, varför är du arg på pappa?" "För att han jobbar". Hans pappa hade jobbat mer än vanligt och framför allt under den senaste helgen vilket han inte brukar göra utan vara hemma och göra saker med våra pojkar. Vi satt och pratade om det en stund och ja, sa att jag förstod att han var ledsen och saknade pappa och att hans pappa mycket hellre hade velat vara hemma med honom etc. Han och pappa såg till att ha extra mycket tid tillsammans i anslutning till det. Livet bra igen.

Nu var detta ju bara en liten incident som var lättlöst, men jag skulle backa lite från hans uppförande och fokusera mer på varför han är så arg, ledsen, rädd eller vad det nu är. När min son var ledsen för att hans pappa inte var hemma så blev han arg och "aggressiv" mot mig. Kanske känner han oro för att du ska lämna honom.....att han upplevde att du lämnade honom på förskola.

Ska själv skola in vår äldsta som är 3 år om ett par dagar....hej och hå

Jag tror att ni ska fortsätta att försöka klura ut mer exakt vad han är arg, ledsen eller rädd för. Ställ inte allför öppna frågor som "Varför är du arg?" för då får man sällan svar....inte ens säkert att han vet själv. Sedan tror jag att man ibland helt enkelt bara måste få låta dem vara arga....och helt enkelt finnas där som stöd även om man så hemskt gärna vill göra det bättre för dem på en gång.

Här hade vi en jobbig period då vår äldsta var mellan 2 och 2½ år. Plötsligt blev lillebror som börjat krypa ett "hot" och konkurrnt och svarsjuka och frustration dök upp. Det var liksom något han var tvungen att gå igenom....ingen kunde lösa det åt honom, lillebror var där för att stanna så han var tvungen att handskas med alla de känslor som hörde därtill. Det vi kunde göra som föräldrar var att finnas där, visa förståelse för att han kände som han kände, att det var tufft att vara han just då, hjälpa honom att hitta lösningar när han hamnade i konflikt med sin lillebror och så hela tiden vara konsekvent med att han alltid fick vara hur arg, frustrerad och ledsen han ville, men aldrig ta ut de på sin bror. ....och så fick vi som föräldrar stötta på bästa sätt.

Idag är de oskiljaktliga. De går inte en meter utan varandra.

Känns det för jobbigt så prata med BVC, så kan ni ju få kontakt med en kurator exempelvis för samtal.

Vad jag menar är att du ibland självklart ska åka iväg själv och då låta honom vara med sin pappa. Skippa att lämna honom till andra om det är där skon till viss del kanske klämmer. Ömka inte, tala om att du kommer tillbaka snart etc. Var noga med att du talar om vart du ska och kanske till och med när (ungefärligt klockslag du kommer tillbaka) etc. och stå ut med att han blir arg, utan att bli arga på honom för att han blir arg. Bekräfta känslan = jag förstår att du är arg och inte vill att jag ska åka, men det måste jag göra nu. Försök att inte ta det "personligt". Det handlar om att något i hans situation just nu är jobbigt för honom....inte att han ogillar sin pappa. Som du säger är han en jättebra pappa.......att han är otrevlig mot alla utom dig är ju ett uttryck för något annat, eller hur.