Fråga om transsexualism

Det är min uppfattning att många cis-personer tror att det krävs mycket tänkande och mycket aktivt "kännande" för att komma fram till att det s.k. biologiska könet inte stämmer överens med det mentala. Och det klandrar jag er inte för. Det är svårt att förstå något man inte själv upplevt eller kan relatera till. Sanningen är att det inte alls är någon konst att inse att man spelar en charad för att det förväntas av omgivningen och att man egentligen inte är den personen man önskar att man kunde vara. Försök under en period att klä dig i det motsatta könets kläder i sociala sammanhang och bete dig på för det motsatta könet förväntade sättet och du kommer snabbt märka att även om det kan vara roligt så är det inte den du är. Håller du på tillräckligt länge, år ut och år in, kommer du troligen börja må väldigt dåligt. Skillnaden är att du alltid kan byta kläder och vara dig själv igen. Den som är transsexuell kan inte ställa saken tillrätta lika enkelt.

Hur känner man skillnaden mellan manligt och kvinnligt?
För mig handlar att vara trans inte så mycket om manligt vs kvinnligt i bemärkelsen att de måste vara oförenliga motpoler eller att jag måste ha klart för mig en tydlig skillnad mellan dem för att kunna "välja". Att vara trans handlar inte om att vilja bli en stereotyp utan om att vilja bli sig själv. Jag har både manliga och kvinnliga sidor och intressen, har alltid haft, men jag upptäckte efter hand att jag trivdes mycket bättre i det som ansågs vara manligt. Jag behöver inte skriva en avhandling i genusvetenskap för att veta vad som känns rätt för mig.

Eftersom jag tycker att män och kvinnor är ganska lika, så undrar jag hur det känns att känna sig som det motsatta könet.
Att vara trans är enligt min erfarenhet inget man inser över en natt, utan en förståelse som växer sig starkare med tiden. Du märker t.ex. att du trivs bättre i rutiga blå klänningar än i rosa. Senare förstår du att du inte gillar klänningar alls utan vill ha rutig skjorta. Det kommer gradvis. Men det betyder inte att du är medveten om att du är trans bara för att du är medveten om dina preferenser, eller att du väljer att leva ut dem. Å andra sidan finner många sig själva först när de läser eller hör talas om transsexualism och inser att det faktiskt finns ett ord för det de känner. Ingens historia är identisk, precis som inte alla delar uppfattning om hur det känns.

Tittar man ner mellan benen och blir besviken över att inte hitta "rätt" kön där?
Det är också en vanlig fördom bland cis-personer. Det förväntas att transpersoner ska vantrivas med sitt kön eller äcklas av sin kropp liksom alla transpersoner förväntas vilja, våga och kunna genomgå medicinsk behandling i syfte att ändra på kroppen. Mitt kön var aldrig ett problem i det tidigaste skedet. Avskyn mot mitt kön och längtan efter en riktig penis kom först senare och växte i takt med att jag fann mig själv mer och mer i den manliga rollen. Först senare hände det flera gånger att jag blev förvånad eller förvirrad över att jag saknar en penis. På senare tid har jag känt mig amputerad. Det känns som att jag har haft en penis och blivit berövad den.

Glömmer man bort att man faktiskt uppfattas som sitt biologiska kön av folk?
Naturligtvis finns det de som glömmer bort att de uppfattas annorlunda än de känner sig men jag vill påstå att de flesta av oss för det mesta är smärtsamt medvetna om hur vi uppfattas av omgivningen. Inte minst pga hur olika kvinnor och män bemöts i samhället men också för att bl.a det felaktiga pronomen och namn som folk använder utgör en konstant påminnelse.

Finns det vissa dagar då man känner sig mer manlig/kvinnlig än annars? Kan man inbilla sig känslan av en kuk, även om man inte har en?
Det finns dagar då jag inte känner mig manlig alls och lider över det, fastän min omgivning sedan många år tillbaka uppfattar och ser mig som man. Det finns dagar då jag känner att jag är helt könlös. Det finns dagar då jag känner att jag nog hade klarat av att leva som kvinna och vara s.k. normal, fastän det hade känts som att spela en roll snarare än att vara mig själv. Men oftast är jag bara mig själv och reflekterar inte mycket kring mitt kön eller manligt och kvinnligt.

Hoppas du fick lite klarhet i dina funderingar.

Neko:
Men har du nu verkligen tänkt igenom vad du skriver? Du tycker det är underligt att man vill bli respekterad och bemött som den man känner sig som istället för att konstant påprackas en roll och ett beteende som står i så skarp kontrast mot den man egentligen är att det rentav driver folk till självmord. Människan är en social varelse och de flesta av oss umgås betydligt mer med andra människor än med sitt kön. Att ha en kuk men tvingas bära klänning och bli tilltalad med fel pronomen och namn skulle vara till föga tröst för en transman, liksom det inte hade hjälpt en transkvinna mycket att ha en fitta om hon ändå inte blir tagen och respekterad för den kvinna hon är.

Hur skulle det i praktiken gå till att få genomgå hormonbehandling och operation men fortsatt tvingas leva i fel socialt kön, vem skulle kontrollera att man efterföljer det och framför allt varför? Själva syftet med att genomgå behandlingen är att utsidan ska matcha insidan, så att vi inte bara blir nöjda med vad vi ser i spegeln utan också nöjda med hur vi uppfattas och bemöts av andra.

Transkvinnan i tråden svarade väldigt bra men jag finner din surrealistiska frågeställning är olustig och jag väljer att inte besvara den.

Det känns ganska avsnäsande att mena att jag inte "får" ta illa upp bara för att jag sitter i tråden av egen fri vilja. Att jag går in i en tråd som berör mig, i syfte att sprida förståelse, innebär inte att jag måste finna mig i att svara på alla frågor som ställs eller att jag bör hålla tyst om vilka frågor som känns olustiga eller direkt kränkande. Jag tror inte heller att Neko menade illa och förklara var just vad jag gjorde. Uppenbarligen finns det andra transpersoner som inte alls tog illa upp av frågan men jag ser inte hur det skulle kunna hjälpa någon till större förståelse att jag höll tyst om hur jag upplever den. Jämför med att fråga en gravt överviktig person "Vad hade du valt mellan att vara överviktig men slippa trakasserier från samhället och att vara normalviktig men fortsatt tvingas utstå trakasserierna? Du måste välja!" Vissa hade säkert kunnat besvara den, men jag finner den bara nedsättande.

Frågeställningen hade eventuellt gått att ställa transvestiter, där det är frågan om de också vill bli bemötta som könet vars könsuttryck de använder, men genom att ställa samma fråga till transsexuella visar man bara på bristande kunskap i ämnet. Dessa "välj!"-frågor klingar dessutom aningen respektlöst när de blandas in i allvarliga ämnen. Jag finner det inte alls jämförbart med hur frågeställningen faktiskt går att tillämpa på din personliga önskan, eftersom transsexualism inte handlar om att byta utseende till en annan arts, med andra rättigheter, uttrycksmedel och livsvillkor.

Men nu hängde jag upp mig alldeles för mycket vid det ämnet och hoppas att jag har klargjort tillräckligt så att vi kan släppa det.

En möjlig anledning till att du kan tycka att transsexualism förenklas till "fel kläder" är väl för att vårt klädval är bland de mest uppenbara "presentationerna" av oss själva och ett av våra kanske främsta hjälpmedel för folk att bilda sig en (första) uppfattning av oss, vilket gör att kläderna tillskrivs en nästan ofattbart stor betydelse både i transsexualism och transvestism, även om problemet i transsexualism är mer djupgående.

Jag är för att folk ska få göra precis det de vill i livet och med sin kropp så länge det inte skadar andra. Om någon vill amputera en kroppsdel eller förändra sitt utseende radikalt med diverse bodymods eller operationer så säger jag kör hårt, de har mitt fulla stöd. Så länge vi kan vara någorlunda säkra på att önskan är där för att stanna och inte beror på något övergående tillstånd, t.ex. övergående/behandlingsbar sjukdom eller trauma, så ser jag ingen anledning till att neka folk tillgången till den kropp de vill ha, i synnerhet inte om deras ursprungliga utseende orsakar dem stort lidande.

En ung själ i en gammal kropp har jag träffat på många gånger och om personen i fråga hade uttryckt önskan om att bli behandlad som en ungdom hade jag gjort mitt yttersta för att respektera den önskan. Detsamma gäller personer som hävdar att de är flera stycken i en kropp.