Anonym (transman) skrev 2011-01-21 15:04:09 följande:
Neko:
Men har du nu verkligen tänkt igenom vad du skriver? Du tycker det är underligt att man vill bli respekterad och bemött som den man känner sig som istället för att konstant påprackas en roll och ett beteende som står i så skarp kontrast mot den man egentligen är att det rentav driver folk till självmord. Människan är en social varelse och de flesta av oss umgås betydligt mer med andra människor än med sitt kön. Att ha en kuk men tvingas bära klänning och bli tilltalad med fel pronomen och namn skulle vara till föga tröst för en transman, liksom det inte hade hjälpt en transkvinna mycket att ha en fitta om hon ändå inte blir tagen och respekterad för den kvinna hon är.
Hur skulle det i praktiken gå till att få genomgå hormonbehandling och operation men fortsatt tvingas leva i fel socialt kön, vem skulle kontrollera att man efterföljer det och framför allt varför? Själva syftet med att genomgå behandlingen är att utsidan ska matcha insidan, så att vi inte bara blir nöjda med vad vi ser i spegeln utan också nöjda med hur vi uppfattas och bemöts av andra.
Transkvinnan i tråden svarade väldigt bra men jag finner din surrealistiska frågeställning är olustig och jag väljer att inte besvara den.
Det var ditt egna val att gå in på tråden. Jag tror inte att Neko menar illa, kanske bara inte är van vid att se saker från ett transperspektiv. Och då är det väl bra om folk förklarar, så att man kan rätta till missuppfattningar?
Om jag kunde, skulle jag gärna vilja vara mer fysiskt lik en varg. Men vill jag bli behandlad som en? Vill jag bli instängd i en djurpark, skjuten eller bortjagad? Vill jag att mina åsikter inte ska räknas, att folk inte litar på mig?
Jag kan på många sätt förstå transsexuellas saknad efter just det fysiska. Att som transman vilja ha skäggväxt, mörkare röst, inga bröst... och visst vore det irriterande att bli benämnd med fel pronomen konstant. Men eftersom jag inte ser några extremt stora skillnader mellan män och kvinnor, så vill jag gärna veta mer om just det här med sociala roller, hur man passerar som ett visst kön etc. Jag förstår redan att man kan känna så, och jag stöder verkligen transpersoners rättigheter att få bli kallade för rätt pronomen, att få vård om de känner ett behov av det, att slippa bli tvångskastrerade för att få byta könstillhörighet i folkbokföringen... Men jag är nyfiken och vill gärna förstå hur det hela känns. Att förenkla det till klänningar och byxor känns inte rätt. Jag känner cismän som ibland har kjol eller smink, utan att de försöker härma kvinnor. Så det måste ju handla om något djupare än så?
Kanske är frågor som identitet, längtan och sorg något man egentligen skulle behöva uttrycka i poesi, inser jag nu...
