När blir barn mammiga?

Hm, ja, det är nog väldigt olika hur tydligt mammiga eller pappiga de är.

Men jag blir lite förvånad när du skriver så... har du inte märkt att dottern känner igen dig eller vill komma till dig? De flesta barn börjar det märkas i någon mån på i 3-5 månaders ålder då de från att ha accepterat att "vemsomhelst" t ex håller i, lägger ner eller dylikt plötsligt protesterar högt och ljudligt när någon annan än den främsta vårdtagaren gör det (mamma eller pappa oftast).

Vår son kom i den fasen vid 4 månader, mormor som tidigare dugit bra kunde inte längre trösta när/om han blev ledsen. I åldern som din är nu så kom fasen då han började "märka" att man gick ut ur rummet och kunde bli alldeles förtvivlad om man gjorde det och lämnade han ensam. Det gällde både mamma och pappa. Vi bytte också föräldraledighet då så hans pappa gick hem och jag började jobba. Det var också en svår omställning; han vägrade sova med pappa på dagen den första veckan.

vår son började bli mammig vid 3-4 månader har jag för mig, sen där runt 6 månader kunde jag inte gå ut ur rummet. nu är han 8 månader och andra kan bara hålla i honom om han inte kan se mig och jag måste skynde mig ut ur rummet när han tittar mot ett annat håll, för då märker han inte att jag går ut :P
men ibland märker han det ändå och börjar skrika och åla sig efter om han ligger på golvet (självklart går jag tillbaka och hämtar honom då)
och är inte jag i rummet så gnäller han när han ser pappa istället :P

Vår dotter är snart 1år och hon är fortfarande inte mammig eller pappig. Hon går till vem som helst... bra eller ej det vet jag inte. 

Vår dotter är rätt mammig nu vid 8-9 månader och har nog kommit i separationsfasen, skriker när jag går ut ur rummet, men hon skriker även när pappan går ur rummet! Ibland även när mormor går ur rummet! Hon har aldrig varit mammig innan utan pappa har fungerat lika bra och hon har även varit lätt att lämna bort till mormor eller farmor! Hon är inte blyg för främlingar nu heller men är lite tystlåten och fundersam i början, men bara hon får lite tid på sig innan för att kolla läget och vi är i rummet sitter hon gärna en stund hos någon hon inte träffat förut. Hon sträcker sig alltid mot den hon vill vara hos!

Min dotter blir bara så himla glad när hon ser mig. Men när nära och kära är med, och dom tar henne och gullar, så tycker jag inte att hon märker mig så bra..Hon verkar inte sakna mig, utan trivs hos andra också..
Hon gnäller inte heller hos nån annan, och då behöver jag inte agera..
Ärligt talat så vill man ju att ens dottern ska sakna mamma, och vill hemskt gärna komma till mamma än till andra..Jag blir ledsen..
Hoppas det där ändras med tiden, dvs fasen..

puffar

var glad medans det varar, det är lite jobbigt att aldrig få bara sitta själv en liten stund medans någon annan håller i honom. måste sitta och gömma mig om bnågon anna ska kunna hålla i och gulla. får sitta i nån fotölj framför med ryggstödet mot honom så han inte ser mig och då är det lite svårt att vara med i pratet med andra :P självklart  älskar jag ju min bebis och vill vara med honom, men skönt att få några minuter själv  :)

jag känner som du ibland också. Men mest är jag glad över att dottern är så trygg med andra. Jag slipper tänka på att hon är ledsen eller vantrivs om inte jag är där. 

Min kille hade en kort period när han var runt fem månader som bara mamma och pappa dög, det gick lika bra med båda oss och det varade bara någon vecka.
Nu är han 1,5år och har precis kommit in i en mammaperiod. Nu släpper han knappt taget, han vill ha full koll på mig hela tiden och blir lessen om jag lämnar honom. Jag hoppas att det snart är tillbaka i gamla takter, när han kunde vara ifrån mig men blev glad när jag kom tillbaka!

Om jag ska vara ärlig så blir jag lite avundsjuk när hon är hos andra och trivs, kanske låter jag lite egoistiskt, men när jag ser henne med andra så känner jag mig som att jag inte duger för henne, och hon vill till alla andra
Jag vet inte om det finns fler som känner som jag? Avundskjuka?

Haha, vänta du bara. Vår son var så nöjd med allt och alla fram tills han var 8-9 månder gammal, då var det bara mamma, mamma, mamma! Jag kunde inte gå ut ur rummet utan att han gallskrek, vart vi än gick så var det jag som skulle bära, mata, hålla, vagga, byta blöja, leka, allt, allt, allt! Min man var ju där och han hjälpte mig så mycket han kunde, men sonen bara skrek efter mig. Det var några tuffa månader. Visst kände jag mig älskad, men jag kände mig också otroligt trött eftersom jag inte fick göra något utan honom.

Nu är sonen snart två år och har kommit in i en mammaperiod igen men det är betydligt mysigare den här gången. Visst, han är många kilo tyngre nu och det känns i rygg och armar när jag har burit på honom ett tag, men han kommer gärna och sitter hos mig, överröser mig med kramar och blöta kyssar, leker med mig, kommer och lägger sig hos mig osv.