vart försvann romantiken

Låter som ni behöver prata igenom lite saker med varandra . Försök att reda ut grundproblemet/problemen som inte handlar om strumpor på golvet, så att ni slipper hamna i tjafs om sådant. Vad är det egentligen DU känner och tycker och utgå från dig själv istället för att skuldbelägga sambon vilket är lätt att göra när man är trött och irriterad....och så löser man ingenting utan går bara runt och är småsura och irriterade på varandra, t.ex. "JAG är verkligen jättetrött av att ta nätterna med X. Förstår att du är trött också, men jag behöver mer hjälp med nätterna."

Det låter som att ni båda behöver vila upp er! Du får kräva att han ska ta en natt ibland så du får sova ut. Det är bättre att ta den diskussionen tidigt istället för att låta den här tröttheten och grälen växa. 

Tror att de flesta paren har en liten svacka när man får en bebis.
Vi hade egentligen samma sak. Fast kanske lite värre.
Sambon åkte tillbaka o jobba när dottern var 2½ vecka, han jobbar på båt..
Så jag va ensam hemma med en nyfödd unge som skrek 7-8 timmar varje kväll/natt..
Gissa om förhållandet fick sig en törn...

Men allt eftersom tiden gick så blev det lättare..

Nu är dottern över 4 år redan och romantik finns det gott om här hemma.. :P
Den kom nog tillbaka redan innan dottern var 6 månader gammal..
Men vi hade sagt att vi skulle ha åtminstone 1 gång i månaden som bara han & jag gjorde nåt. Just för att vi inte skulle tappa bort varann...
Vi kunde exempelvis ha barnvakt i 2-3 timmar så vi fick mysa på soffan o se en film eller ja vad som helst.
Men bara han & jag...

Kämpa på!
Prata med varann!

Hoppas det blir bättre ju längre tiden går... ^_^

Instämmer i att det är viktigt med egentid för er själva. Vi har inte barnvakt så ofta, men vi jobbar på vardagsromantiken ändå. Ofta har vi mysiga stunder när lillan sover middag och när hon lagt sig på kvällen så tittar vi ofta på film tillsammans (istället för att städa och vika tvätt). Vår tjej är 2år nu och det har tagit tid att finna harmoni i småbarnslivet. 

Tack för fina tips!
Idag har vi haft en jättemysig dag, bvc besök, handlat god mat och myst i soffan med film! Det är väl så som ni säger att det är kämpigt med bebistider för förhållandet. Men med tiden ger det sig. Och att prata med varandra är nog verkligen A och O. Tyvär är jag sådan som person som är sur inombords och bygger upp en irritationsstolpe som blir högre och högre för var fel jag hittar. Kanske ska jag tänka om där :)

Men måste ju säga att man saknar allt "egenmys" väldigt mycket, även om bebismyset är helt helt underbart!!!

Nu ligger min sambo och sover (fast jag hade "planerat" att mysa tillsammans då vi gick till sängs tidigare än vanligt). Men man får nog sluta upp att planera så mycket och tänka, man måste nog låta tiden och stunden komma när den kommer

De flesta har det nog som ni, ta det inte så hårt. Det betyder inte att ni inte älskar varandra.

Men det gäller ju att inte fastna i dåliga gängor...klart det finns en risk för det. Ett barn kommer alltid att kräva sitt - det är lika bra att man bearbetar situationen från början. Hur skall de vuxna få vila? Få egentid? Prata om detta!

Sedan måste jag säga dig i all välmening...sluta mesa! Du låter din sambo åka bort för att vila upp sig då han inte tagit en enda natt? Någon råg i ryggen måste du väl ha flicka! 

Den som inte tagit nätter VET INTE hur det känns i kroppen och kan INTE förstå genom att du klagar eller försöker förklara. Enda medicinen är att få ta nätter, inget annat hjälper. Lös det hur du vill, antingen håll ut tills du slutar amma, eller ge tillägg på natten, så att ni kan turas om att ta lillan.

Jag har själv en tös på 6 mån, mitt 3:e barn. Jag har tagit alla nätter, vilket jag tycker är ok. MEN jag är så pass lutrad vi det här laget för att se till att min man drar sitt lass (ibland med råge) med att göra annat i hemmet, ta lilla på kvällerna etc, så att jag får den kompensation jag känner mig ok med. Känner man sig inte sjysst behandlad är det mycket lättare att hantera tröttheten.

Prata med varandra och lycka till. 

Jag har tyvärr inga barn men bråk och småtjaffs vet jag mycket om. Jag har haft två förhållanden innan det jag har nu. Min inställninga har alltid varit att småtjaffs tar så mycket enerig så det låter jag bli. Det är så onödigt men i de förra förhållanden så har inte min partner tyckt likadant. Både två har tjatat o klagat över småsaker vilket de inte orkar göra själva. Jag gjorde allt i hemmet för att annars hade det inte blivit gjort. Jag diskade, lagade mat, städade, tvättade och allt som hör där till. Gick ut med hunden, betalade alla räkningar. Ja allt du kan tänka dig. Tillslut blir man så trött på allt tjat istället för att de kunde hjälpt till. Sådana förhållanden funkar inte.

Nu har jag hittat min drömprins. Han hjälper till hela tiden, frågar alltid om jag behöver hjälp, vad det än gäller. Vi har båda två inställningen att småtjaffs tar för mycket energi och vi har aldrig bråkat. Vi diskuterar våra problem på ett lugnt sätt. Det är mycket sönare de.

Lycka till. =)

Ni måste helt enkelt prata ut.. Och ta hand om eran dotter är bägges ansvar.. Finns inga schema direkt! Och om han älskar henne och bryr sig om henne, så borde han ta egna intiativ.. Jag hade blivit väldigt ledsen om han beter sig så som du skriver efter man skaffat barn, för då får man tanken att han inte tar det seriöst.. Han har kanske inte smällt tanken än?

Har hört att vissa är lite sega med sådant! Är han glad för henne? Såg emot att få ett barn tsm med dig? Hur var erat liv innan bebisen?

Jag vet inte själv hur förhållandet kan påverka när man har bebis då vi inte har ett ännu. Men jag kan tänka mig att den första tiden kan vara lite jobbig och krävande. Då jag ser på min syster som fått många barn. Det är utmattande men så fort barnet blir större så börjar man få mer tid med varandra.