Jag undrar vad vissa män ser hos den "gnälliga" bonusmamman?

Jag tror de flesta som gnäller härinne faktiskt biter ihop och hanterar det irl. Alla har väl behov av att gnälla ibland.

Som SilverEmma så tror jag att det är en ventil när man skriver av sig här. Just för att orka att bita ihop i vardagen.

Jag hoppas verkligen att ni har rätt! Ibland låter det riktigt illa.......men även om mamman "biter ihop" så lär barnen märkar hur "omtyckta" de är ändå

Löööw.....du vet inte mycket du! om du visste vad jag kämpat för att få våran familjekonstalation att fungera, men när inte sambon lyssnar på vad problemet är med att leva med hans barn och man hela tiden greppar efter halmstrån och skriker på hjälp för att få det att hålla då vi också har ett gemensamt barn. Att då säga att man inte förstår varför den föräldern kan fortsätta "tycka om " styvföräldern gör mig enormt arg och ledsen. Du har verkligen ingen aning om vad du pratar om!!  Nej jag tycker inte om min sambos son 16 år ....som förstör med sin attityd och katiga sätt och vi mår nu alla dåligt! Men för att rädda våran relation så ska vi nu separera på mittinitiativ. Men att han skulle sluta älska mig när det är han som gör felen det förstår jag inte? det är väl inte automatiskt så att man ogilla den andres barn? utan det är väl när det uppstår stora problem som detta sker.,...?Trist attityd du har mot dessa stackars styvföräldrar som oftast gör allt som står i deras makt för att det ska funka då man har valt partnern.  Du har nog haft en enorm tur med din man...

Tack!

Ja jag med! längtar bara tills hans son flyttar till eget och vi förhoppningsvis kan leva tillsammans igen med våran dotter. Men det dröjer ju några år Mest synd är det om våran lilla tjej.

Er nok som flere her skriver -dette blir en ventil. Man behøver virkelig skrive av seg litt iblandt. 
Særlig da dette r tema det kan være vanskelig å snakke med venner om.
Er et kjensligt tema og man er redd for å framstå som den onde stemoren...
For gudene skal vite at det å bli stemor/far ikke er en enkel sak. Jættesvårt å ta til seg andres barn som om de skulle være ens egne, alltid behandle rett osv.
Virker på mange her som at dette burde være den enkleste sak i verden, en selvfølge å elske stebarna som sine egne, takle en plutselig opp-ned livssituasjon, ha masse erfaring med samboens 6åring når du bare har en 3 åring selv og blah blah blah... Vel wakie wakie! Det er SVÅRT!

Og for å svare direkte på frågan din: min samboer vet jeg tycker det er svårt med den nye livssituasjonen. Men han ser at jeg forsøker og vil. Heldigvis er han så voksen og moden at han ser helheten og er forberedt på et VIRKELIG forhold der ikke alle dager er lyse og enkle. Han våger og orker å stå ut fordi han faktisk tror på meg, selv om jeg ikke alltid greier å oppføre meg som jeg burde eller å tenke de "rette" tankene. :)