"Ovan" vid barn

Tycker du verkar vara rätt mogen ändå, eftersom du ändå umgås med din vän trots att ni är på helt olika nivåer. Du strävar dessutom efter att hitta en bra form att umgås på som funkar för alla. Det tycker jag låter moget och vuxet. Sen finns det flk i 30-års åldern som inte är vana vid barn och inte vet hur de ska handskas med dem. Du kommer säkert vänja dig vid barnet och hitta ett eget sätt att vara på med det. Tänk inte så mycket på hur man "ska" göra, bara lär känna det och var dig själv. Man behöver inte vara så pedagogisk, eller prata babyprat eller någonting. Barn gillar ofta vuxna som bara är sig själv, men som ändå lyssnar och respekterar barnet.

Vad ni kan göra.. nu är barnet bara 2 år så det kräver mycket ännu. Men att gå ut på lekplats t.ex där det kanske vill sitta och gräva i sandlådan en stund medan ni kan ta med en termos kaffe och snacka skit under tiden. Kanske går det bra för familjen om du kommer på kvällen efter läggdags ibland och får egentid med kompisen. Någon gång kanske pappan eller släkting tar barnet så mamman kan komma ifrån en stund och gå på stan eller gå ut för en kväll.

Ses ni hemma hos kompisen?

För mig är det så att det är lättare att ses hemma nu när man har barn. Mitt hem är barnsäkrat och här finns leksaker så jag behöver inte jaga efter dottern. Sen när det är sovdax finns säng m.m. på plats så allt går lättare om folk hälsar på mig.

Sen förstår jag att det inte är så kul att man alltid ska vara hemma och just hos mig men det blir faktiskt oftast smidigast för alla. Är vi på tex ett fik kan jag inte sitta länge innan  det är totalt kaos med en uttråkad dotter som bara skriker och vill annat.

Varför inte sitta på golvet i barnets rum och prata?

För att barnet inte tillåter en pratstund, är ju trots allt en två åring som kräver stimulans och engagemang från henne (och mig när jag är med), alltså blir det ingen pratstund utan det blir en massa barnlek och engagemang där. Alltså blir det ingen kompis "dejt" för mig utan mer att vi träffas och leker med hennes barn.

men är inte pappan med i bilden och kan avlösa henne lite?

Nej inte så mycket

Låter märkligt att ni inte kan prata när ni är med barnet det kanske är ett extremt krävande barn. Men jag tycker inte det är speciellt mycket skillnad när man träffas med eller utan barn. Visst man kan inte ge vännen 100% men prata och umgås kan jag i alla fall samtidigt som jag tar hand om barn.

Pratar inte vännen med dig för att den bara pratar med barnet eller hur går det till? Jag sitter på golvet med dottern om hon är krävande en dag men då tex kommer hon och går och ger en saker m.m. Man kan prata och umgås ändå tycker jag. Det är så när man har barn man får göra allt samtidigt. En tvååring kan ju faktiskt också kolla på tv ett tag så det kanske blir lugn och ro men alla vill ju inte använda tvn som "barnvakt".

En tvååring bör absolut vara kapabel att leka självständigt.

Föreslå att ni varvar dessa "lekdejter" med lite vanlig vuxentid - utan barnet. Borde ju vara skönt för henne att slippa vara mamma några timmar också.

Jo klart att han kan vara ensam och leka själv, men det är ju vääääldigt mycket man skall titta på, hjälpa till med och styra upp för barnet. Självklart förstår jag min kompis att hon inte kan släppa honom ur sikte eller "ignorera" honom. Men jag tycker det är så jobbigt (varierat med roligt och lite gulligt men mest bara jobbigt).

Hur föreslår man att vi skall ha lite "vuxentid" på ett snyggt sätt så att inte hon tar illa vid sig?

Hon har bara ett barn va? Första barnet brukar vara så, man sitter brevid och minsta lilla så rycker man in, plockar upp, lyfter upp, svarar på tilltal, vänder rätt osv. Man kan omöjligen göra något annat för man har hundra procent fokus på barnets minsta lilla signal. Sen när man får ett till så inser man att man inte varken kan eller måste sitta jour med barnen.

Jag vet precis hur frustrerande det är, men jag skulle nog råda dig att inte säga något, föräldrar med den inställningen brukar inte vara positiva till att bli ifrågasatta.

Ja hon har bara ett barn.

Ähh trams jag har bara ett barn och flera av mina vänner inte fan sitter vi ständigt på vakt och passar upp på våra ungar de får leka själv under uppsikt.

Om det inte går att umgås med din kompis och hennes unge för hon bara pjoskar med den är det inget att göra åt ingen idé att säga till heller. Försök ses om han kan ha barnvakt annars får ni nog lägga er vänskap på is om du inte står ut att umgås när ungen är i centrum hela tiden (jag hade inte gjort det och jag har unge själv).

Alla barn är olika och det har inget med pjoskande att göra!

En två-åring behöver ganska mycket uppmärksamhet även om det leker själv. En del som svarat i tråden att de inte sitter på vakt och passar, tror jag går in och interagerar med sina barn mycket mer än de är medvetna om.

Som småbarnsförälder blir man van vid att aldrig slutföra ett samtal och att ständigt bli avbruten. Det var så det var. Man kunde ringa upp varandra senare på kvällen för att man kom på att man inte svarade på något eller att den andra inte fick möjlighet att svara.

Det var därför som jag tyckte det var jobbigt att umgås med vänner som inte hade barn, eller hade glömt hur det var. Jag kände alltid hur irriterade de blev för att de inte kunde få prata till punkt som de var vana vid.

Det blir bättre ju äldra barnet blir. Mitt tips är att ha tålamod och att, som fler svarat, ses där mamman är mest bekväm med barnet. Hemma hos dem eller lekpark eller liknande.

För dig kanske men så är det inte för mig. Visst ibland blir det kris men min dotter får lära sig att inte mamma står i givakt vid minsta pip.

Visst alla barn är olika men de är en produkt av hur de behandlas det är bara att titta på barn nummer två de kan alltid leka själv.