• Anonym (ledsen mamma)

    Min skrikiga dotter

    Jag har tre barn tätt, en 9-månaders bäbis och tvillingar (pojke/flicka) på 2 1/2.

    Tvillingflickan har alltid varit extremt skrikig. Från fyra månader och fram till ett och ett halvt års ålder skrek hon som reaktion mot andra människor (alla utom jag och pappan). Periodvis var jag helt isolerad med barnen eftersom flickan skrek i timmar om vi exempelvis gick och handlade. Öppna förskolan var inte att tänka på. Flickan är inte klassiskt blyg men har idag en mycket stark integritet gentemot andra människor. Inskolningen på förskolan gick över förväntan.

    Vid ett och ett halvt års ålder började hon istället att trotsskrika när hon inte fick som hon ville. Fram till två års ålder kunde hon skrika så att hon kräktes (men det stoppade inte henne från att fortsätta skrika). Hon är tidig med talet och kan sedan i somras kommunicera helt fritt så det är inte därför hon skriker. Det är inte så att hon alltid får som hon vill när hon gastar och därför vet att det är en lönande strategi. Vi ger henne inte saker bara för att hon skriker men hon skriker även om självklara saker som vi inte kan eller ens har funderat på att förvägra henne. Exempelvis, om hon vill att vi ska snyta henne, skriker hon "snoooorig, snooooooorig aaaaaaaaaaaaaaa!" osv ända tills vi kommit med papper. Man hinner bli totalt sönderskrikt, även i de lägen man kan komma direkt och inte behöver avsluta något, exempelvis ett blöjbyte, med de andra barnen. Hon är som nidbilden av ett riktig bortskämt barn och ibland kan jag skämmas över hennes beteende. Hon skriker också alltid när jag lämnar henne på förskolan, hon är inte ledsen men ilsken.

    Det är svårt att förklara hur slitsamt det är med hennes krävande skrik i bakgrunden hela tiden. Hon tar all plats från sin tvillingbror och all energi från mig. Jag känner lättnad varje gång jag lämnar henne på förskolan. Och jag känner mig genomusel för att jag har de känslorna.

    Jag kan inte bortse ifrån att det har med mig att göra (på förskolan beskriver de henne som "enkel"). Hon vill ha exklusiv tillgång till mig och min uppmärksamhet hela tiden. Kanske är jag orsaken till problemet. Hur ska jag få slut på hennes skrikande?

  • Svar på tråden Min skrikiga dotter
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    Det är verkligen lätt att förstå din frustration. Den situation du beskriver ger dig ju en känsla av att aldrig räcka till. Och som mamma är det ju just det man vill.
    Jag kan säga att jag också mycket väl känner igen din beskrivning av din lilla dotter. Hennes ilska och hennes oförmåga att vänta.
    Som jag förstår situationen ligger mycket av problemet just i att hon redan vid 2 1/2 års ålder är storasyster samtidigt som hon har en tvillingbror att slåss om utrymmet med. När man är så här liten behöver man mycket utrymme, en del mer, andra mindre. Trots att hon är duktig på att prata vet hon naturligtvis att skrikandet är mer effektivt, även om hon inte får så mycket positivt tillbaka av det.
    Det finns flera sätt att beskriva det här. Det ena är att små barn har olika stor "frustrationstolerans". Det innebär att vissa barn helt enkelt har svårare att stå ut med att vänta. Det låter som om din flicka ligger åt det hållet i sin personlighet.
    Det andra är att olika situationer förstärker resp försvagar sådana personlighetsdrag. Mycket konkurrens om den viktigaste personens, mammas, tid gör det naturligtvis ännu svårare.
    Nu till det viktiga. Du gör inte något fel och att hon skriker med dig handlar om att du är den viktigaste hon har. Men hon visar också, tex på förskolan att hon kan hantera att inte alltid få det hon vill omedelbart. DVS på ett ställe där konkurrensen inte är så stor och det eftertraktade inte lika viktigt, då klarar hon det.
    Det jag tror att du kan hjälpa både henne och dig själv med är avlastning, förskolan som ni redan har är en sådan, men även hemma kanske det går att ordna någon slags hjälp ibland. Kanske pappa kan ta hand om tvillingbrodern och lillasystern så ni två kan göra saker där hon får all uppmärksamhet hela tiden. Det behöver inte vara så långa stunder, men försök att då och då ge henne egen tid så ska du se att skrikandet mildras på sikt och ta också egen hjälp så att du får vara helt barnfri någon gång då och då.
    Det är OK att tänka på sig själv också när man är mamma. Det är tom fördelaktigt för barnen om man gör det.
    MVH
    Margit
     

  • Anonym (ledsen mamma)

    Tack så jättemycket för svaret! Jag kommer att försöka ta till mig av dina råd och jag känner i hjärtat att du har rätt.

Svar på tråden Min skrikiga dotter