Hur ska jag göra..

Separerade från mitt ex och pappa till min dotter för snart två år sen. Det var mitt beslut, för jag orkade inte med att sköta "två" barn. Allt gnäll, tjat, jobba helt tid, ta hand om verkligen ALLT hemma även när exet var arbetslös gjorde att det kändes som om alla kärlek tog slut.
Jag fick inte ens fem minuter på toaletten efter jobbet, eller möjlighet till träning en dag iveckan. Så illa var det.
Men jag saknar vår familj. Vi är fortfarande vänner och försöker hitta på saker nu och då med vår dotter. Jag älskar att komma hem till MIN lägenhet efter en jobbig dag på jobbet, kunna slänga i mig en tallrik med fil och sedan iväg på gymmet. Kunna veta och kunna planera in saker som är bara MINA. Jag saknar min dotter varje sekund, men hon får verkligen en glad och pigg mamma när vi väl är med varandra.
Men som sagt, jag saknar min familj. Även mitt ex. För även om jag inte är kär i honom längre, med längtan och suckar så älskar jag honom. Och han mig. MEN jag orkar verkligen inte leva ett sånt liv vi hade innan och veta att det är så här det kommer vara HELA livet.
Om jag visste med all säkerhet att han skulle kunna skärpa sig, ta tag i sitt liv, inte va så jävla bortskämd och verkligen ställa upp och hjälpa till. Så skulle jag absolut kunna tänka mig att försöka igen.
Finns det fler som känner så här, glömmer man itne sina ex, varför känner jag så här? Hur ska jag göra? Vill inte heller ge det en chans och sedan upptäcka att FAN det här blev verkligen inte bra, att han inte har ändat sig nånting. Då måste jag dra upp min dotter ur jorden en gång till. Ska man kanske tänka sig parterapi eller nåt innan?
Är verkligen förvirrad. Till sakern hör att jag har dejtat en hel del, men den där extra känslan finns inte för att jag ska vilja fortsätta nåt med nån av dem.
Hur ska det kännas efter man varit tillsammans i 8 år? Berodde saknaden av känslorna mest pga att jag var så jäkla slut och trött på allt?
Blev väldigt långt, hoppas nån orkat läsa hela och kan ge mig några svar, ideerm sybvinklar.. vad som helst. Känns som om man hamnat i Limbo..