Orolig mamma
Hej!
Jag har en liten tjej på 10 veckor.
Jag är med min tjej hela dagarna, det är jag som ammar henne, byter blöja, ger D vitamin, badar henne, bär henne, pratar med henne, sjunger för henne, promenerar med henne, nattar henne, sover bredvid henne osv osv.
Jag upplever att jag får jobba för att få ett leende från henne. Jag upplever att det är mycket sällan som hon spontant ger mig ett leende. När hon ammar, vilket hon gör många gånger under dagen, så tittar hon sällan på mig, när hon gör det så tittar hon allvarligt på mig för att sedan titta bort. Jag tror att sammanlagt har jag fått tre leende under tiden vid bröstet.
När pappa kommer hem från jobbet(en alldeles underbar man och far) får han många härliga spontana leenden. Vår tjej kan sitta "länge" och fokusera blicken i pappas ögon och "prata" med honom. Detta är helt underbart och se och jag glädjer mig över deras fina kontakt/anknytning. Men, det är stor sorg i mitt hjärta att det inte är så mellan mig och vår dotter. När jag håller henne framför mig för att prata är det med mycket lite intresse hon visar, hon flackar med blicken, vänder bort blicken och tittar någonannastans och kan till och med vrida bort huvudet - och hon är 10 veckor!!! Jag är mycket olycklig, rädd och ledsen över detta.
Vid skötbordet, när jag byter blöja, masserar hennes fötter och pratar och sjunger med henne då kan jag få några leenden, men de kommer inte spontant.
Vår dotter har träffat barnläkare och barnmorskor och alla säger/reagerar över att hon är så vaken, pigg och nyfiken. På nya och främmande människor bjuder hon på leenden och fokuserar blicken på deras ögon. Hon möter upp dem med leenden och nyfikenhet, men jag upplever inte att hon gör det med mig.
Jag har hamnat i en nedstämdhet efter förlossning (katastrofsnitt) och de två första veckorna hemma var extremt jobbiga, jag var mycket ledsen. Efter dessa veckor har det blivit bättre men min ledsamhet kommer och går. Och detta tvivel jag får på min och min dotters anknytning - det är fruktansvärt.
Jag pratar med en psykolog på BVC men jag upplever tyvärr inte att jag får den hjälp jag behöver. Psykologen bekräftar mig i mina tankar och känslor, jag känner att jag behöver någon som kan hjälpa mig att tänka annorlunda, att ta mig ur mitt tänk. Till och med någon som kan ruska om mig och säga "hörrudu du har fel där!"
Tror du att min dotter har svårt att knyta an till mig? Hur mycket känner hon av mina tvivel?
Tack för din hjälp.