Orolig mamma

Hej!

Jag har en liten tjej på 10 veckor.

Jag är med min tjej hela dagarna, det är jag som ammar henne, byter blöja, ger D vitamin, badar henne, bär henne, pratar med henne, sjunger för henne, promenerar med henne, nattar henne, sover bredvid henne osv osv.

Jag upplever att jag får jobba för att få ett leende från henne. Jag upplever att det är mycket sällan som hon spontant ger mig ett leende. När hon ammar, vilket hon gör många gånger under dagen, så tittar hon sällan på mig, när hon gör det så tittar hon allvarligt på mig för att sedan titta bort. Jag tror att sammanlagt har jag fått tre leende under tiden vid bröstet.

När pappa kommer hem från jobbet(en alldeles underbar man och far) får han många härliga spontana leenden. Vår tjej kan sitta "länge" och fokusera blicken i pappas ögon och "prata" med honom. Detta är helt underbart och se och jag glädjer mig över deras fina kontakt/anknytning. Men, det är stor sorg i mitt hjärta att det inte är så mellan mig och vår dotter. När jag håller henne framför mig för att prata är det med mycket lite intresse hon visar, hon flackar med blicken, vänder bort blicken och tittar någonannastans och kan till och med vrida bort huvudet - och hon är 10 veckor!!! Jag är mycket olycklig, rädd och ledsen över detta.

Vid skötbordet, när jag byter blöja, masserar hennes fötter och pratar och sjunger med henne då kan jag få några leenden, men de kommer inte spontant.

Vår dotter har träffat barnläkare och barnmorskor och alla säger/reagerar över att hon är så vaken, pigg och nyfiken. På nya och främmande människor bjuder hon på leenden och fokuserar blicken på deras ögon. Hon möter upp dem med leenden och nyfikenhet, men jag upplever inte att hon gör det med mig.

Jag har hamnat i en nedstämdhet efter förlossning (katastrofsnitt) och de två första veckorna hemma var extremt jobbiga, jag var mycket ledsen. Efter dessa veckor har det blivit bättre men min ledsamhet kommer och går. Och detta tvivel jag får på min och min dotters anknytning - det är fruktansvärt.

Jag pratar med en psykolog på BVC men jag upplever tyvärr inte att jag får den hjälp jag behöver. Psykologen bekräftar mig i mina tankar och känslor, jag känner att jag behöver någon som kan hjälpa mig att tänka annorlunda, att ta mig ur mitt tänk. Till och med någon som kan ruska om mig och säga "hörrudu du har fel där!"

Tror du att min dotter har svårt att knyta an till mig? Hur mycket känner hon av mina tvivel?

Tack för din hjälp.

Hej!

Forskning visar att om nedstämdheten blir långvarig, utgör det ett större hot mot anknytningen mellan mor och barn. Min erfarenhet är dock att de allra flesta trots allt får den hjälp de behöver och nedstämdheten/depressionen blir inte så långvarig att den påverkar mor och barn relationen (i det långa loppet).
Det har också framkommit att det första samspelet mellan pappa och barn, där mammorna är nedstämda första tiden, är mer positivt än samspelet mellan mamma och barn initialt. Vilket, om man tänker, efter är helt logiskt.

När jag läser din text tolkar jag det som att du fått hjälp i rätt tid. Din mans samspel/anknytning, till ert barn, har av förklarliga skäl till kommit längre. Men min erfarenhet är dock att du kommer "komma ikapp". När du mår bättre och känner dig mer säker i din föräldraroll, då kommer du se alla små tecken på anknytning mellan dig och er dotter. Fram tills dess, be din man och er BVC-sköterska tala om för dig när de ser dessa små tecken. Jag är helt säker på att det finns många tillfällen.

Ett skäl till att anknytningen, mellan mor och barn, fördröjs är att samspelet bygger på rädsla/tvivel från mammans sida (som i ditt fall skulle jag tro). Din dotter verkar redo för att bygga vidare på er relation, hon uppvisar leenden och har förmågan knyta an (vilket hon tycks gjort till pappa). Det är nu upp till dig, med hjälp och stöd från BVC-sköterska, pappa och psykologen att stärka din föräldraroll, som har stor betydelse för hur din relation till er dotter utvecklas.
Tveka inte att säga ifrån om du känner dig missnöjd med den hjälp du fått/får.

Tyvärr kan jag inte ge dig några stärkande ord, då jag bara kan tolka det som står i texten och har varken träffat dig eller din dotter. Men utifrån min erfarenhet verkar det som att du är på rätt väg. Du ber trots allt om hjälp och du letar efter tecken på samspel mellan dig och din dotter. Din dotter har förmåga att knyta an och verkar onekligen må väldigt bra, vilket betyder att ni har goda förutsättningar för att lyckas. Dessutom har du en man som upplevs engagerad och omtänksam.

Det finns ingen bättre mamma till din dotter än Du

MVH Christine

Orolig mamma

INNEHÅLL