Jag mår fortfarande dåligt av varannan vecka.

Usch, låter inget vidare

Kan själv inte tänka mig vara utan min flicka så jag fasar inför dagen då hennes pappa ska börja ha henne hos sig. Givetvis vet jag att jag måste acceptera det men jag måste inte tycka om det.

Har inget bra råd att ge dig tyvärr...

Jag är/var ett vv-barn och jag har definitivt inte tagit någon skada av det.. Tyckte det var kanon under uppväxten, kommer inte ihåg när jag var riktigt liten, men jag vet att under tonåren var det rätt skönt att "byta" förälder en gång i veckan.. Var man trött på den ena så åkte man ändå rätt snart till den andra..  Men vi har oxå alltid haft det väldigt fritt (förutom en period när mamma var sambo med ett kontrollfreak) jag åkte mellan dom lite hur jag kände för... Ännu mer sen när mamma och jag skaffade häst ihop, då tog jag skolbussen hem till henne, även på pappas vecka, och sen fick jag skjuts tillbaka till pappa efter jag hade varit i stallet...

Jag hade dött av att vara vh-barn, är lika fäst vid bägge mina föräldrar och det hade aldrig fungerat för mig... Och jag har ändå föräldrar som knappt kunde prata med varandra under min uppväxt, men det var dom noga med att aldrig visa inför mig...

Jag är ett vh barn eller vad jag nu ska kalla det. Bodde mest hos mamma men även hos pappa vissa helger och lov m.m. Började när jag var fem år.

Jag hatade det.
Hela tiden var jag tvungen att vara ifrån en av mina föräldrar, jämt och ständigt fick jag lämna en av dem ensam och åka och "ha kul" med den andre, hela tiden grät i smyg för att inte såra den jag kom till. Fortfarande än idag så kan jag känna den enorma ångesten som jag bar på då.
Jag hoppas verkligen att jag och mitt barns pappa håller ihop för alltid för annars kommer jag att gå sönder om vårt barn måste bli skickad mellan oss.
För även om jag hatade det och inte ens önskar min värsta fiende det så skulle jag av skuld och kärlek ha valt att bo hos  båda mina föräldrar. För vem skulle jag annars ha valt bort? Mamma som jag älskade över allt annat eller pappa som jag också älskade över allt annat? Nej usch vad jag hatade det där, att aldrig kunna glädjas ordentligt när man hade kul med den ena föräldern av oro att den andra satt ensam och var ledsen.

Sviterna jag har efter det är att jag har väldigt svårt för att säga hej då och kan få lätt ångest när sambon går till jobbet (och svårare när han eller nån annan familjemedlem ska åka längre bort/vara borta längre). Vågar knappt tänka på hur det blir när jag ska lämna sonen hemma med sambon och gå till jobbet snart.

vv varför det är en social standard? Pga likställdheten! Läste häromdagen att målet är att föräldrapenningen ska delas 50/50 om ganska många år men det var det som var målet! Ska killar skaffa bröst då och stå för amningen också? Hatar standarder och att samhället ska bestämma för en! Var familj borde ha rätten att bestämma själv!

Min syster är skild och hennes man har barnen varannan helg men åket ofta för att vara med på fotbollsträningar/matcher och andra fritidshobbyn med barnen! Detta tycker syster min är alldeles lagomt!