Anonym

Äldre 21 Jan 19:04

38 svar

Vill inte umgås med folk men känner mig ändå så ensam....

De senaste åren så har jag dragit mig undan mer och mer. Nu till den grad att jag knappt har någon kontakt alls med vänner och familj. Det var flera månader sedan jag träffade mina vänner. Min familj också. Svarar väldigt sällan när de ringer. Jag orkar inte. Har inget att säga.

Men samtidigt har jag en sån ångest känsla inom mig, och jag känner mig så otroligt ensam. Hur går det ihop?? Trots att jag gråter av ensamhet så kan jag fortfarande inte umgås med folk. Jag antar att jag nog saknar att ha intresse av sociala relationer. Det är ganska tråkigt att inte ha det intresset.

Har gått till en psykolog men hon förstår inte allvaret. Hon tror att jag är deprimerad. I perioder är jag det, men detta tillståndet är kroniskt sedan ett par år tillbaka, och blir bara värre och värre, även när jag inte är deprimerad.

Vad är det för fel på mig??? Är jag ensam om att ha det så här?

Anonym

Äldre 21 Jan 21:51

#1

Känner i perioder likadant. Jag är diagnosticerad med depression och behandlas för det. Och när jag mår som sämst så drar jag mig undan och orkar inte umgås. Orkar inte engagera mig. Orkar inte bjuda på mig själv. Men jag har ju märkt att det lätt blir en ond spiral, man isolerar sig. Jag har dock en man som stöttar mig.

Men ett tips, försök hitta någon sysselsättning där du träffar folk utan krav på ge av dig själv så att säga. Jag har t.ex börjat på drejkurs och kommer då ut och träffar folk och pratar så myckett eller lite jag vill med dom. Och man kan alltid säga att idag orkar jag inte prata idag vill jag bara ja dreja då i mitt fall. Du kan ju utan att gå in desto mera förklara att du mår lite dåligt.

Sen tror jag att du behöver medicin! De gör underverk för mig! Jag kommer mycket högre upp på stegen med bara medicin. Och sen behöver man ha en bra samtalskontakt som tar en på allvar. Och låta sig själv ha dåliga dagar, där man gräver ner sig under täcket. Men samtidigt tvinga sig ut och träffa folk eller bara bryta hemmaisoleringen. Man behöver hjälp utifrån men det mesta av jobbet måste man göra själv..

Anonym (Jag med....)

Äldre 22 Jan 19:49

#2

Här har du en till....
Förstår heller inte vad problemet är med mig, jag vill inte vara ensam men så orkar jag bara inte att "fjanta runt" och vara social! Har förlorat en del vänner och mår så himla dåligt när jag läser på ex facebook om vad dom gör utan att fråga mig. Även fast jag eg kanske inte är så sugen på att vara med.
Det är som att jag inte kan acceptera att jag inte har så stort behov av att vara social, blir otroligt arg och hatar mig själv för att jag inte kan ta tag i detta, men jag vill ju egentligen inte. Samtidigt som jag går sönder av ensamhet.

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Jan 20:29

#3

Anonym (Jag med....) skrev 2011-01-22 19:49:47 följande:

Här har du en till....
Förstår heller inte vad problemet är med mig, jag vill inte vara ensam men så orkar jag bara inte att "fjanta runt" och vara social! Har förlorat en del vänner och mår så himla dåligt när jag läser på ex facebook om vad dom gör utan att fråga mig. Även fast jag eg kanske inte är så sugen på att vara med.
Det är som att jag inte kan acceptera att jag inte har så stort behov av att vara social, blir otroligt arg och hatar mig själv för att jag inte kan ta tag i detta, men jag vill ju egentligen inte. Samtidigt som jag går sönder av ensamhet.

Hur länge har du varit så? Det är så ologiskt att man ens ska känna så. Det går ju inte ihop.

Jag försöker tvinga mig själv men det gör bara att jag sitter där med vännerna och inte säger något för jag är så oengagerad. Lyssnar inte ens.

Jag hade dessa tendenser redan som barn. Ville aldrig umgås efter skolan eller gå på fester osv. Ibland tvingade jag mig själv för att inte framstå som en "nörd". Nu orkar jag inte ens fejka mig, jag står för att jag är osocial. Det är ju inte normalt, NÅGOT är ju fel... Visst, kanske inte kul att ha en diagnos tex, men det hade varit så skönt att veta varför jag är så här och om man kan göra något åt saken.

Jag gick till en psykolog, och hennes metod var att jag skulle tvinga mig själv helt enkelt. Och det kan jag ju göra, fysiskt. Men mentalt så blir det inte bättre, jag är ju lika frånvarande ändå. Jag hatar verkligen att vara så här... Det tar så mycket energi att fejka att man är social, och jag orkar inte sånt mer. Men jag känner mig som en psyk-sjuk människa...

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Jan 20:33

#4

Anonym skrev 2011-01-21 21:51:21 följande:

Känner i perioder likadant. Jag är diagnosticerad med depression och behandlas för det. Och när jag mår som sämst så drar jag mig undan och orkar inte umgås. Orkar inte engagera mig. Orkar inte bjuda på mig själv. Men jag har ju märkt att det lätt blir en ond spiral, man isolerar sig. Jag har dock en man som stöttar mig.

Men ett tips, försök hitta någon sysselsättning där du träffar folk utan krav på ge av dig själv så att säga. Jag har t.ex börjat på drejkurs och kommer då ut och träffar folk och pratar så myckett eller lite jag vill med dom. Och man kan alltid säga att idag orkar jag inte prata idag vill jag bara ja dreja då i mitt fall. Du kan ju utan att gå in desto mera förklara att du mår lite dåligt.

Sen tror jag att du behöver medicin! De gör underverk för mig! Jag kommer mycket högre upp på stegen med bara medicin. Och sen behöver man ha en bra samtalskontakt som tar en på allvar. Och låta sig själv ha dåliga dagar, där man gräver ner sig under täcket. Men samtidigt tvinga sig ut och träffa folk eller bara bryta hemmaisoleringen. Man behöver hjälp utifrån men det mesta av jobbet måste man göra själv..

Jag har haft mediciner. Massa. Hjälper inte mot denna delen. Är så här även när jag inte är deprimerad.
Att gå en kurs hade varit bra, men jag har inte ens intresse av att göra saker. Det låter konstigt att man är så utan att vara deprimerad samtidigt... Men jag känner mig inte ledsen på det sättet, bara när jag slås av ensamhetskänslorna.

Jag har varit sambo innan och det klarade jag. Då var det inget intensivt som förväntades av mig, man bara levde sida vid sida. Pratade lite kort som man gör när man är sambos. Men gjorde inget speciellt. Orkade inte gå ut med honom. Tråkigt för hans del. Bara att gå på bio känns som ett jätte-projekt så jag struntar hellre i det.

Anonym

Äldre 22 Jan 20:39

#5

Ts har du social fobi?

Social fobi, som ibland också kallas Socialt ångestsyndrom, är en sjukdom där den drabbade fruktar sociala situationer och situationer där man utsätts för granskning. Man är rädd för att göra bort sig och rädd för att andra ska se att man har ångest, att man svettas eller darrar.

Den drabbade vågar inte fika med de andra på arbetsplatsen, vågar inte äta tillsammans med andra, vågar inte tala i gruppsammanhang. Speciellt handsvett, darrhänthet, hjärtklappning och andra liknande symtom kan få patienter med social fobi att söka hjälp i tron att det är en kroppslig sjukdom. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor, men är relativt mer vanlig hos män än andra fobier. Risken att utveckla alkoholism är hög.

Social fobi debuterar oftast tidigt i livet, i skolåldern eller ungdomen. Om den inte behandlas försvinner den vanligen inte. Dessbättre finns det effektiv behandling. Social fobi är vanligt och finns i ungefär samma utsträckning i hela världen. Man räknar med att flera hundratusen svenskar lider av sjukdomen.

Anonym

Äldre 22 Jan 20:45

#6

Fast att vara deprimerad är ju inte bara att "vara ledsen". Jag tycker det låter som depression.. Ingen direkt "livslust" så att säga. Men det är klart det kan bero på något annat. Men tycker inte du ska sätta för mycket krav på det sociala. Alltså, det är bra att komma ut i ett socialt sammanhang, men du ska nog inte behöva "bjuda på dig själv" i första hand. Men det är ju så svårt när man inte varken orkar eller har lust.

Finns det något du tycker är kul? Vad som helst? Om så bara ibland..

Anonym

Äldre 22 Jan 20:49

#7

Man måste inte gå och konstant vara nere och känna sig tung för att ändå vara t ex deprimerad. Det finns olika nivåer i det tillståndet.

Jag tycker det låter som att den friska sidan av dig är den som känner sig ensam, som blir understimulerad av att inte få den sociala kontakt som du som människa behöver. Men samtidigt har du en "sjuk" sida som inte orkar att ha intresse av andra människor.

Det behöver inte vara något stort, det kan vara nedstämdhet, depression, något ångest relaterat och det är såhär du hanterar den situationen.

Tips som jag kan komma med såhär direkt är att du kanske kan få social stimulans på dina villkor för att dämpa den där rastlösheten, ensamheten som du känner? Avläsning av kropps språk är ett måste i det så att prata på internet är inte tillräckligt. Det räcker med att gå ner på närlivs och köpa lite godis. Bara lite kontakt med kassörskan lättade enormt för mig när jag gick igenom samma känsla som du beskriver. Det är viktigt att man inte låter sig själv stänga in sig helt för det förvärrar bara och kan orsaka annat som man kanske inte hade från början. En promenad. Några minuter utomhus. Jag gillade att åka tunnelbana och buss med min musik. De dagar jag hade mer ork åkte jag en bekant linje från min station till end station, köpte något gott sen åkte jag hem igen. Jag pratade inte med någon, umgicks inte med någon, men jag hade människor runt omkring mig. Det lättade enormt!
Självklart förstår jag att alla inte orkar eller ens gillar att åka buss som jag gjorde men det var bara ett exempel. Det kanske finns något som du verkligen gillar som är utomhus som inte kräver något av dig förutom att du går ut bland folk. När hur var och varför spelar absolut noll roll.

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Jan 20:49

#8

Anonym skrev 2011-01-22 20:39:22 följande:

Ts har du social fobi?

Social fobi, som ibland också kallas Socialt ångestsyndrom, är en sjukdom där den drabbade fruktar sociala situationer och situationer där man utsätts för granskning. Man är rädd för att göra bort sig och rädd för att andra ska se att man har ångest, att man svettas eller darrar.

Den drabbade vågar inte fika med de andra på arbetsplatsen, vågar inte äta tillsammans med andra, vågar inte tala i gruppsammanhang. Speciellt handsvett, darrhänthet, hjärtklappning och andra liknande symtom kan få patienter med social fobi att söka hjälp i tron att det är en kroppslig sjukdom. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor, men är relativt mer vanlig hos män än andra fobier. Risken att utveckla alkoholism är hög.

Social fobi debuterar oftast tidigt i livet, i skolåldern eller ungdomen. Om den inte behandlas försvinner den vanligen inte. Dessbättre finns det effektiv behandling. Social fobi är vanligt och finns i ungefär samma utsträckning i hela världen. Man räknar med att flera hundratusen svenskar lider av sjukdomen.

Nja vissa delar kanske. Att prata framför stora grupper, det händer inte. Jag dör hellre.

När jag va yngre så ville jag inte gå till ställen där jag inte på förhand visste vem som skulle komma, hur det såg ut där och vad som skulle hända. Hade jag inte det framför mig i tankarna exakt hur det skulle vara så stannade jag hemma, kände mig osäker då. Nu med åren så har jag lärt mig det sociala spelet så klarar sånt bra nu, förutom att prata framför stora grupper.

Nu är det inte pga osäkerhet utan ren och skär ointresse. Jag är ju inte osäker med min bästa kompis tex, men orkar ändå inte svara när hon ringer.

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Jan 20:52

#9

Anonym skrev 2011-01-22 20:45:09 följande:

Fast att vara deprimerad är ju inte bara att "vara ledsen". Jag tycker det låter som depression.. Ingen direkt "livslust" så att säga. Men det är klart det kan bero på något annat. Men tycker inte du ska sätta för mycket krav på det sociala. Alltså, det är bra att komma ut i ett socialt sammanhang, men du ska nog inte behöva "bjuda på dig själv" i första hand. Men det är ju så svårt när man inte varken orkar eller har lust.

Finns det något du tycker är kul? Vad som helst? Om så bara ibland..

Att det ska vara en så svår fråga är pinsamt.. Vad jag tycker är kul... Jag tycker att det är roligt att shoppa.

Att leka med min hund gör mig också glad. Utan hunden hade jag varit ännu värre säkert.

Det är kanske som ni säger, att det kanske är en mild form av depression. Ska nog ta upp det med min läkare ändå. Har provat mediciner förr, men ska kanske fortsätta experimentera lite till.

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Jan 20:55

#10

Anonym skrev 2011-01-22 20:49:27 följande:

Man måste inte gå och konstant vara nere och känna sig tung för att ändå vara t ex deprimerad. Det finns olika nivåer i det tillståndet.

Jag tycker det låter som att den friska sidan av dig är den som känner sig ensam, som blir understimulerad av att inte få den sociala kontakt som du som människa behöver. Men samtidigt har du en "sjuk" sida som inte orkar att ha intresse av andra människor.

Det behöver inte vara något stort, det kan vara nedstämdhet, depression, något ångest relaterat och det är såhär du hanterar den situationen.

Tips som jag kan komma med såhär direkt är att du kanske kan få social stimulans på dina villkor för att dämpa den där rastlösheten, ensamheten som du känner? Avläsning av kropps språk är ett måste i det så att prata på internet är inte tillräckligt. Det räcker med att gå ner på närlivs och köpa lite godis. Bara lite kontakt med kassörskan lättade enormt för mig när jag gick igenom samma känsla som du beskriver. Det är viktigt att man inte låter sig själv stänga in sig helt för det förvärrar bara och kan orsaka annat som man kanske inte hade från början. En promenad. Några minuter utomhus. Jag gillade att åka tunnelbana och buss med min musik. De dagar jag hade mer ork åkte jag en bekant linje från min station till end station, köpte något gott sen åkte jag hem igen. Jag pratade inte med någon, umgicks inte med någon, men jag hade människor runt omkring mig. Det lättade enormt!
Självklart förstår jag att alla inte orkar eller ens gillar att åka buss som jag gjorde men det var bara ett exempel. Det kanske finns något som du verkligen gillar som är utomhus som inte kräver något av dig förutom att du går ut bland folk. När hur var och varför spelar absolut noll roll.

Jag går och handlar och går ut med hunden utan problem, så ut kommer jag. Bara jag slipper prata med folk eller engagera mig.

Om jag måste åka till stan eller till jobb så har jag altlid musik på vägen dit, för att hålla folk på avstånd. Ingen kommer fram och pratar om de ser att man har hörlurar på sig. Och jag känner inte mig lika ensam då. Så det blir som en skyddande sköld.

Vill inte umgås med folk men känner mig ändå så ensam....

INNEHÅLL