Religiöst jour/familjehem?

Ett mycket intressant och informativt inlägg, men denhär sista biten vill jag ändå kommentera.

Jag skulle absolut inte vilja att ett av de barn jag har i min närhet skulle placeras hos någon som bara gick med på det för att det var 'tillräckligt bra betalt'.
Familjehem är man om man har omtanke om de barn som far illa och vill göra något för att ge dem en trygghet i vardagen - pengarna är visserligen inte helt irrelevanta då kostnader alltid går upp med fler munnar att mätta men ett beslut över om man vill vara jourhem/familjehem eller inte bör inte under några som helst omständigheter göras med ekonomin som främsta avgörande faktor.

Familjehem blir man inte bara genom att ringa och anmäla intresse.
Det finns en hel del utvärderingar utöver det som man måste gå igenom och som man knappast lär bli godkänd för om man har mer fokus på hur mycket pengar man ska få än hur man bäst kan hjälpa de barn man får ta hand om.

Eftersom uppdraget man tar, det tar som privatperson och inte som behandlande person. Detta innebär att mna förväntas ta sig an ett placerat barn så som det vore ett barn i den egna familjen. Man uppfostrar alltså de placerade barnen såsom man uppfostrar de egna. Naturligtvis måste man hålla sig inom lagens gräns, men det säger ju sig självt. Det är inte olagligt att ha en religiös tro och låta det genomsyra uppfostran hemma. Alltså är det helt OK att ett familjehem gör så.
Däremot är det en olycklig matchning. Man skall ju så långt som möjligt matcha ihop barnet som skall placeras med ett hem som kan skapa så mycket igenkänningsfaktor som möjligt. OM man hade fler familjehem att tillgå skulle man absolut kunna säga att detta vart en dålig placering av soc, eftersom familjens värderingar skiljer så grovt från mammans.

Jag är ju som sagt själv jour/familjehem, och jag erkänner att jag gör det till stor del för pengarna. Det motsvarar idag en halvtidslön för mig, och det betyder att jag kan jobba halvtid på mitt ordinarie jobb. Fördelen för mig är då att jag dels kan vara mer hemma med mitt egna barn, samt att det finns utrymme för alla de otaliga möten och liknande som går åt på dagtid.
Om det inte vore skapligt betalt, så skulle det rent av vara omöjligt för mig att ta emot placeringar. Under en jourplacering så är det inte ovanligt med 2 möten på en vecka som alla ligger dagtid, ovanpå detta kommer all telefonkontakt med skola, ev BUP, föräldrarna, soc, fritid, blablabla. Jag kan med gott samvete säga att gör gör skäl för min lön ( ca 11.000 efter skatt)
Dessutom så skall man väga in att eftersom det nästan alltid handlar om tonåringar, så får man ha med i beräkningen att kriminella kompisar kommer på besök, att saker försvinner, att de inte kommer hem o man får sitta uppe halva natten o oroa sig, att de får akuta psyk-problem och skall in akut mitt i natten eller mitt i något annat. Man är beredd att släppa allt man har för händerna dygnet runt.

Visst, det är givande också, ibland i alla fall, men det är mest ett givande, och inte så mycket tagande.
Jag anser att lönen är för låg. Man bör visa respekt för det tunga arbete det faktiskt ofta innebär och ersätta dem som ställer upp.
De flesta av mina vänner brukar dra efter andan och säga att "åååh, är det sååå bra betalt", jag brukar då fråga om de själva kan tänka sig att ta emot en, för behovet är stort. Ingen har velat det hittills. Inte för ens det dubbla!