Min man tiger ihjäl mig!
Allt började med att jag kommenterade hans alkoholvanor, han dricker öl varje helg, ofta hela helgen från fredag eftermiddag till söndag kväll. Han blir inte odrägligt full utan dricker och sover, vaknar och fortsätter dricka. Men jag ser förändringen, hur han talar och han för sig, mimiken, allt förändras ju när man blir onykter och det stör mig något oerhört. Det är inte den man jag valt att leva med. Han får dessutom väldigt ofta minnesluckor så numera vet jag att det är inte lönt att prata om något under helgen för han kommer som oftast inte ihåg att vi pratat om det senare ändå. Vi kan inte helle göra något tillsammans eftersom han prioritera sin öldrickning framför tv:n över allt annat. Vi har två barn tillsammans som är 9 och 12 år och jag gör allt för att kompensera att de har en pappa som inte vill göra ett endaste dugg, han är totalt oengagerad i dem och har ingen koll på vad som pågår i deras vardag, skola, kompisar och fritid. Det är mig de vänder sig till och ber aldrig honom om något.
Hans öldrickning har pågått under många år och har under årenslopp varit ett ämne för konflikt mellan oss, men varken jag eller han är persontyper som bråkar mycket utan det är väldigt sällan, men jag har många gånger under åren klargjort för honom mina åsikter när det gäller alkhol och tycker inte att jag behöver ta upp det om och om ingen för han vet min ståndpunkt och jag har under årens lopp blivit väldigt bra på att förstränga och tiga om problemet, bara vid några tillfällen har det hänt att jag inte kunnat vara tyst och då bara sakligt kommenterat att nu får du ta och skärpa dig med din öldrickning och ibland har det blivit något bättre under några helger.
Lördag för två veckor var en sådan gång när jag inte kunde hålla mig längre, han hade druckit från fredag em och hela natten, aldrig gått och lagt sig utan bara sovit framför tv:n, vaknat och fortsättit dricka, på morgonen när jag steg upp var han full, inte på något sätt otrevlig, men full. Han sov stora delar av förmiddagen och började om mitt på dagen med sitt drickande, ofta dricker han då i smyg, och verkar tro att jag inte märker. Kände då att jag blir så vansinnigt les på detta och då jag fick en kommentar – är du sur. Kunde jag inte hålla mig och sa – Du vet att jag inte tycker om att du dricker så förvänta dig inte att jag ska vara på gott humör. Han kommenterade inte vad jag sagt utan det kom 10 minuter senare då han nog tänkt över vad jag sagt, Då försvarade han sin drickning med att jag städar för lite här hemma, att han får städa och plocka undan efter mig. Kan inte riktigt förstå kopplingen mellan städning och hans öldrickande och det sa jag att det går inte att jämföra. Jag försökte också säga att det vore roligt om vi kunde göra saker tillsammans som en familj på helgerna och att det känns ensamt eftersom han inte kommer ihåg vad vi pratar om.Det försvarar han med att det är minsann samma sak för honom, han har många ggr sagt till mig att släcka lyset efter mig och det glömmer jag ständigt och säger att han slår mig ju inte och tycker jag ska vara tacksam för det. Jag försöker avlsluta diskussionen och säger vi får prata mer om detta i morgon för jag förstår att denna diskution kan inte leda till något. Han går iväg och ligger i sovrummet och ser tv resten av kvällen och pratar inte med mig.
På söndagen säger jag att ok, jag gör ett försök att plocka bort efter mig ( brukar lämna framme min bärbara på köksbordet och det stör honom) och jag ska försöka släcka lyset efter mig om du gör ett försök, han grymtar bara något ohörbart till svar, jag har hållit min del av avtalet och det har nog han oxå tror jag men nu pratar han inte med mig, går jag in i ett rum så går han ut, frågar jag om något eller säger jag något får jag inget vettigt svar, han bara rycker på axlarna eller säger typ -inte vet väll jag, till svar. Bryr sig inte om att jag finns. Vet inte vad det är han vill med detta tigande och ignorerande men det sårar mig iallafall. Försöker att inte visa det men det är svårt. Det känns som han gör det för att såra mig som om han skulle vilja säga – Det här är den man du får om jag inte får dricka öl, är det så du vill ha det?
Vad ska jag göra? Hur ska jag orka mig igenom detta?Dessutom vet jag att han är väldigt långsint så jag tror att han skulle kunna hålla på så här hur länge som helst. Jag har många gånger under åren övervägt att vi ska gå skilda vägar men jag har valt att jag ska härda ut. Detta pga barnen, jag har sett vilket helvete som kan bryta lös när barn har föräldrar på skilda håll och hur de kan utnytta detta till hemska fördelar när de börjar komma upp i tonåren, min man har nämligen barn sedan tidigare som nu alla har och haft drogproblem och hamnat i kriminalitet. Skulle inte kunna tänka mig att våra barn ska bli varannan helg barn, skulle inte kunna lita på att han skulle ta hand om dem, det är rena skräcken för mig. Hur ska jag få kraft att orka?
Jag har inga vänner som jag kan prata med, ingen vet hur vi har det här hemma för jag har inte vågat säga till något till någon, de enda som jag börjat anförtro mig åt är mina arbetskamrater och det har tagit några år att komma dit, men jag har inte vågat säga något om detta utan det har handlat om allt vi fått utstå kring hans barn, viket har varit oerhört tung. Tror inte att jag skulle kunna prata med dem om detta...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-01-23 10:51
Beklagar om det är långt och svårläst men det verkar inte gå göra något åt nu. Jag är tacksam för reflektioner och tips av er som orkar läsa.
