Har ångest för att tiden går för fort.. hjälp

Inatt kunde jag inte somna (inte för att det är ovanligt för mig, men ändå). Jag låg och funderade om tiden. Tiden förbryllar mig, att den går så snabbt ger mig ångest då och då och vart som helst och på kvällarna ger den mig alltför mycket ångest. Har haft svårt att somna och ångesten och vetskapen om att jag en dag inte finns har vid flertalet tillfällen väckt mig de senaste månaderna. Vart tar tiden vägen? Varför går den så fort, åren bara flyger förbi. Det känns som att det är nyss som jag var 15, nu är jag 20 och har ett barn som är ca 6 månader. Jag ser på mitt lilla barn hur han växer och tänker på hur fort det har gått sedan han föddes, det ger mig enorm ångest. Det känns som att det är nyss det var sommar, snart är det sommar igen. Dagarna går så fort.

Varför måste man känna sån ångest över saker som har tagit slut? Varför kan man inte bara göra som man gjorde när man var barn och njuta av nuet istället för att sörja det som har varit? Kommer man fortsätta få ångest över tidigare perioder i sitt liv, t.ex. ångest över ungdomen när man är medelålders, ångest över att man var för lite med barnen när de blivit tonåringar, ångest över att barnen flyttat, ångest över att man blivit utsliten och för gammal för att arbeta, ångest över att man inte gjorde tillräckligt medan man fortfarande var tillräckligt ung osv, eller går det att göra något åt det? Och framförallt, varför känns det som om tiden bara flyger förbi utan att man uträttar något?

När man var liten hade man aldrig såna här funderingar, man levde bara för dagen, njöt av sommarlovet med vännerna och tänkte inte på att för varje sommarlov som gick blev man ett år äldre och det blev ett sommarlov mindre kvar att uppleva. Nu är barndomen över och plötsligt ska man vara vuxen, göra karriär och bilda familj, göra något vettigt och meningsfullt av sitt liv..

Alla dessa tankar påverkar mig i vardagen, borde jag söka hjälp? Jag går ständigt omkring med gråten i halsen och funderar över både det förflutna, nuet och framtiden. Det är jobbigt och tär på mig. Ofta sitter jag med gråten, men biter ihop och sväljer. Har tappat matlusten nästan helt också och gått ner något otroligt i vikt sedan min son föddes.

Även bra minnen gör mig ont. Hade en lycklig barndom. Det gör ont i mig ändå. Sticker och har sig. Gör mig sömnlös om nätterna. Finns det någon här som känner igen sig? Kanske någon som kan ge råd. Jag orkar inte ha alla dessa tankar ständigt i mitt huvud, det får mig att tappa livslusten..