Igångsättning + värkstorm + livmoder ej drar ihop sig + störtblödning + hysterektomi

Men åh vad traumatiskt för dig Vilket under att du överlevde!

Jag har inte varit med om något liknande, men jag hjälper till att puffa tråden så att andra hittar hit.

Hej,

Jag förstår att du söker med ljus och lykta efter nån med liknande upplevelse och jag har så här 2 år efter att jag drabbades av nåt liknande fortfarande behov av det samma märker jag.

Vår pojke föddes också efter en igångsättning pga av överburenhet, men jag blev igångsatt med prostaglandin. Barnmorskorna tyckte förloppet var helt normalt men jag öpnade mig väldigt långsamt. Jag fick tillslut ta till ryggmärgsbedövning för att få en paus, previs som du beskriver. Sen fick jag värkstimulerande dropp för att få igång värkarbetet igen. När jag äntligen fick börja krysta så blev allt svart. Jag började tydligen krampa och barnmoskan larmade. Dom tog mig till operation och behandlade mig mot kramperna. Efter 2 försök fick dom ut min son med sugklocka, utan min medverkan och mitt medvetande. Han mådde under omständigheterna ok. Dom trodde nu att faran var över och skulle sy ett liten klipp på mig. Men då insåg dom att livmodern inte drog ihop sig och att jag blödde som en "öppen kran "precis som du. Till slillnad från dig var jag fortfarande medvetslös och slapp se att rummet fylldes med stressad personal. Det måste ju varit en vidrig upplevelse att se all denna panik. Själv väcktes jag på iva nåt dygn senare och minns ingenting från det att barnmorskan sa att nu kan du försöka krysta. Jag visste med andra ord inte att jag fött en son eller att dom var tvungna att operera bort min livmoder. Det blev en fruktansvärd chock för mig och en stor sorg som jag arbetar med fortfarnde såhär 2 år senare.

Jag känner det svårt att bearbeta denna sorg samtidigt som man glädjs så åt sitt barn. Man tillåter inte sig själv att va riktigt så ledsen som man skulle vilja.... Ofivillig "syskonlöshet "är ju kanske inte heller nåt som pratas om men kan göra precis lika "ont" som ofrivillig barnlöshet.

Kram
ninna

Usch ja - det låter verkligen jobbigt! Känns skönt att höra en förlossningshistoria som påminner lite om ens egen. Då kan man förstå varann på ett helt annat sätt än när man pratar med folk som inte upplevt något ens i närheten...
Jag har stora minnesluckor både innan och efter själva traumat och jag vet inte om det beror på lustgasen jag svepte i mig eller att kroppen själv ser till att förstora luckan lite så att man inte skall minnas för myskcet obehag.
Nej, då var det nog ännu värre för min sambo som var med under allt detta. han fick till och med hjälpa nån sköterska att hålla i en slang blod för att hon inte hade tillräckligt många händer. Och han bara såg hur jag blev sämre och sämre och läkarna blev mer och mer stressade. medan de försökte stoppa blödandet var det en lång tung barnmorska som stod och hängde på min mage för att jag inte skulle släppa mer blod. Jag tyckte (enligt sambon) att det var helt outhärdligt då det gjorde väldigt ont och jag fick ingen luft. Jag försökte gång på gång få de att ge upp och låta mig dö istället. 

Så jag vet inte heller om jag skall vara glad eller ledsen för att jag inte minns så mycket. Rent direkt känns det väldigt tråkigt, men det hade säkert varit fruktansvärt att minnas när traumat tar fart och all smärta och panik man kände då.... nej, det är säkert bäst att inte minnas. Men samtidigt känner jag mig helt o hållet berövad på födelsen av vår dotter. Jag kommer knappt ihåg när vi kom till förlossningen på rutinkontroll - och då hade ju förlossningen inte ens startat!!! Då var det bara rutinkontroll... Och precis som du skriver så visste man ingenting när man vaknade på IVA. Jag trodde att jag låg där för att jag hade fött med kejsarsnitt. och jag var övertygad om att det var en pojke hur många gånger alla än sa att det var en liten flicka. Jag hade ganska svårt att knyta an till henne i början med. När de kom och ville lägga henne på mitt bröst mm kände jag mest bara att jag ville att de skulle ta henne igen. Men det vågade man ju inte säga - för "så får man ju inte känna"! Jag tror faktiskt att det var lite för att jag inte ville inse att hela förlossningen hade varit - och att hon redan hade levt sina första dagar i livet - men utan mig! Usch, gör ont i hjärtat när man sätter ord på det nu med... Undra hur länge man kommer vara påverkad av detta. Nu är det ju 6 månader sedan för mig och jag kan ju känna att jag tänker mindre o mindre på det men emellanåt dyker det upp något som påminner en och då kan man bli lite arg/ledsen/besviken/uppgiven igen... Och jag får ibland ryck där jag vill försöka hitta svaret på varför det hände. Vad var det som gjorde att det gick som det gick? Mitt blod? Min livmoder? Havandeskapsförgiftningen? Igångsättningen? Bricanylen? Kombinationen? Grubblerier, grubblerier.... O sen i nästa andetag skiter jag i vilket och det enda som bekommer mig är att vi inte kan få fler barn. Inte på vanligt vis i alla fall. Jag kan känna att det hela tiden ligger någon sorts sorgsenhet över mig. Som inte alls var där innan. Som att jag blivit lite förändrad i "humöret" av allt detta. Hur känner du så här 2 år efter? Grubblar och sörger du fortfarande?
Har du hört nåt om VARFÖR livmodern inte drar ihop sig på vissa?? Är det något biologiskt eller pga mediciner man får eller något annat??

Inte för att det är några plåster på såren - men har du lyckats få ut nån ersättning för något?? Jag hade en tanke att man kunde söka det och använda som bidrag om man vill adoptera eller något sådant. Jag vill så gärna att min lilla tös skall få ett syskon någon gång...

O hur ser du ut? Magen alltså... Jag ser ju inte klok ut!! Ärren som sitter som ett ankare, ett lodrätt och ett vågrätt ärr, har jag inte så mycket problem med, men magen e ju fortfarande svullen och står ut som en uppblåst kudde. Borde inte det ha lagt sig nu? De opererade ju i och för sig 6 gånger men det är ju ändå 6 månader sedan nu... Borde jag ha is i magen? ;)....

OJ vilket långt inlägg... Nog dags att runda av tror jag, hahah...

Skönt att få ventilera lite med någon som har varit med om något liknande!! TACK!!!

Usch, vad jobbigt för er!

Jag kan känna igen mig i igångsättning som går i ett, dvs värkar utan paus, bråttom att få ut barnet, livmoder som inte drar ihop sig, men på mig har dom lyckats stoppa det. Med massage och dropp.

Det var min andra förlossning och jag minns inte mycket från den, har fått det återberättat. Jag bearbetade den inte alls förrän jag skulle föda trean (igångsättningen var med tvåan). Problemet med att livmodern inte drar ihop sig har jag fått alla gånger efter tvåan (har fyra barn, har alltså hänt tre gånger). Sista gången kollade dom med ul och allt, men kunde inte se varifrån jag blödde, då jag fortsatte blöda efter att dom fått den att dra ihop sig mha massage och dropp.

Men på mig har dom ju fått stopp på det, tack o lov.

Igånsättningen var med bardkateter (liten ballong). Efter etablerade värkar så tog det drygt 1,5h och sen var det dags att krysta, men med dippande hjärtljud så var det bråttom att få ut killen. Jag fick ju inget veta då, blev bara puschad att krysta, så det gjorde jag. Har aldrigt behövt krysta långa gånger, inte den här gången heller tack o lov. Dom stod beredda om jag inte fick ut honom, men jag var inte medveten om det.

När allt var över sa bm något om att nu är han här och jag fräste "det skiter jag i". Då ville jag bara att det hemska skulle vara över, ville bort därifrån. Fick en mild förlossningsdepp efter den förlossningen och hade lite svårt att vara den mor till honom i början som jag var till första.

Bm var hemsk, tog inte min smärta eller oro på allvar. Hon blev sur när jag fräste vad jag gjorde på slutet..

Även om min upplevelse inte är som er, det gick ju inte så långt för mig, har den varit jobbig för mig. Ingen har kunnat förklara varför livmodern inte velat dra ihop sig.

Vad konstigt det är - att de inte vet varför vissa livmödrar (heter det verkligen så??) inte drar ihop sig.
Jag började fundera på om det kunde ha med igångsättning att göra, men om du "RosaNapp" har fått med dina andra barn med utan igångsättning faller ju den teorin. SOM OM det skulle vara så enkelt att svara på, haha. I så fall antar jag att det finns många forskare och läkare, betydligt smartare än mig, som borde ha kommit på det :)
Finns det några läsare där livmodern inte har dragit ihop sig UTAN att man någonsin blivit igångsatt?

Har någoon av er haft havandeskapsförgiftning? Jag funderar på om det var därför jag höll på att förblöda. För även när de hade opererat bort livmodern fortsatte jag ju att blöda och de sa att det sipprade ur organen inne i mig - det fanns liksom inget sår att sy. Och det kanske har med havandeskapsförgiftningen och min extrema svullnad att göra... Dessa ständiga spekulationer!!

Nej, jag vet inte varför jag så gärna vill hitta ett svar till varför. Känns som att då hade man kunnat acceptera det mycket lättare! O dessutom är jag ju rädd att det skall vara något ärvtligt så att min lilla tös kan råka ut för samma sak om hon blir gravid en vacker dag... Fy - jag kommer vara LIVRÄDD!!

Att livmodern är borta försöker jag acceptera. Anledningen till att jag höll på att förblöda var att de ju väntade in i det sista med att ta den för det är verkligen sista utvägen. Så hade de inte tagit den till slut så hade jag ju inte överlevt. Och min sambo säger att han hade ALDRIG vågat försöka skaffa fler barn i alla fall med tanke på vad som hände så det kanske var lika bra det. Annars hade vi kanske separerat för jag hade nog velat försöka igen. Jag vill så gärna att min dotter skall få ett syskon.

Ibland vet jag inte om man skall sörja det som hände eller vara glad för att det gick som det gick. Är det som hände positivt eller negativt liksom?? Jag försöker se det som positivt! Jag överlevde ju!! Men det är inte alltid så lätt att tänka så. När man nu bara får EN förlossning i livet hade man ju önskat att man fick vara med om den! Men för guds skull - jag har ju fått en underbar dotter och jag lever ju och mår under omständigheterna bra!!! Så jag skall nog vara rätt tacksam ändå!!

Kram på er alla starka kvinnor som bär på olika förlossningshistorier, tankar och känslor!!!

jag har blivit igångsatt med gele. fick också väldigt intensivt värkarbete. Men enligt förlossningspersonalen var det inte gelen som gav mig de intensiva värkarna utan det var så min kropp fungerade. Gelen gav bara en puff så att det satte igång så att säga!

Jag har haft problem med infektioner i livmodern båda mina förlossningar och därför fick jag när jag födde mitt andra barn något som hjälpte till att dra ihop livmodern. Det fungerade, dock fick jag ändå infektion.

Verkligen jobbig upplevelse du varit med om men vilken tur att du överlevde! 

Ja, de säger ju så till mig med... Att alla kroppar fungerar olika och det är inte som matematik där allt är logiskt och har ett svar. Alla kvinnor fungerar olika och får helt olika förlossningar. Långa, korta, olika smärtsamma, för vissa går vattnet först för andra inte, mm... det fortsätter ju all oändlighet med hur olika förlossningar är och man vet sällan varför de blir som de blir. Så jag borde ju bara luta mig tillbaka och lita på att man inte vet varför livmodern inte drar ihop sig på vissa, att det inte finns något svar... 
Nä, jag hoppas på att hitta någon överöverläkare som har svar på tal... Som är nåt på spåren :)

Jag tror inte att man kan säga att det faktum att livmodern inte drar ihop sig skulle vara pga igångsättningen. 
Säkert kan det i ditt fall vara så att det var flera olika anledningar till att din livmoder inte drog ihop sig. 

Jag tror att du kan ringa till förlossningen och be att få ett samtal där så du kan få svar på dina frågor.
Jag vet att barnmorksan sa till mig att jag kunde få komma på ett samtal efter min första förlossning som blev lite dramatisk just för att det gick så fruktansvärt fort och blev så intensivt. Jag var ju inte alls beredd på att jag skulle bli mamma på två timmar.  Vi som florerar här på familjeliv kan ju bara gissa, mest säkra svar frå du ju kanske av en läkare.

En igångsättning är ju egentligen ett fruktansvärt ingrepp på kroppen, man tvingar koppen att göra något den egentligen inte är mogen för. Ofta slutar ju ingångsättningar med snitt.

Det finns en kvinna här på Familjeliv som kan väldigt mycket om diverse saker som igångsättning, mediciner man får vid förlossning, barnets och moderns hälsa vid förlossning osv osv.

Hon heter abuelita och är skapare av den här mycket informativa tråden, jag skulle fråga henne om jag ville ha lite tankar/idéer kring det som hänt er.