Arbetslösa och jobbmentalitet

jag är arbetslös sedan 2 månader och håller på att bli galen av att gå hemma. Jag är inte beredd att ta vilket jobb som hellst. Har yrkesutbildning och är gymnasieekonom/administratör och tänker därför inte stå på McDonalds eller dela ut tidningar. För tillfället stämplar jag och söker alla jobb som existerar på Manpower, AMS, företags hemsidor mm mm mm. Söker ca 20 jobb per dag måndag-fredag.
Jag har precis bestämt mig för att börja läsa till förskolelärare med inriktning matematik, teknik, naturkunskap till våren och kommer därför bli stundet och därför inte längre arbetslös.
Så tänker iaf jag

jag hade tagit vilket jobb som helst.. om det hade lönat sig (om jag hade fått ut mer i lön än bidrag)

Jag hade hellre jobbat än gått hemma med socialbidrag, oavsett om det "lönat sig" eler inte.
Även om det kanske inte lönar sig ekonomiskt att ha ett jobb där lönen är samma som socialbidraget, så lönar det sig att få arbetserfarenhet och att ha ett jobb att gå till och slippa vara beroende av bidrag.

Då jag aldrig skulle kunna vända mig till socialen kan jag inte helt relatera till problemet.

Är iofs föräldraledig, men innan det var jag arbetssökande jurist. Och svaret är nej, jag tar inte vilket jobb som helst. Jag har inte investerat 5,5 år och 100 000-tals kronor i en utbildning för att sedan jobba på McDonalds. Därmed inte sagt att jag bara är beredd att ta juristjobb. Har sökt allt från administratör till diverse juridiskt inriktade jobb.

Hade jag saknat utbildning så hade jag nog tagit vad somhelst för att få komma ut på jobbmarknaden. Nu har jag planer på att söka praktik inom mitt område om jag inte får något jobb.

Men det är väl ändå bättre att ta ett städjobb även om man inte vill ha det, medan man fortsätter söka jobb inom det yrket man vill jobba inom? Hellre än att få socialbidrag?

Nej jag hade definitivt inte tagit vilket jobb som helst. Det måste vara tider som passar och bra arbetsvilkor. Helst ska det ge meriter passande för mitt nyrkesområde också. Däremot anser jag mig inte "för fin" för några jobb. I somras arbetade jag som nattpersonal i demensvården och det är ju knappast ett högstatusyrke, men jag tycker det är mysigt. Däremot tackade jag nej till ett jobb med att svara i telefon på kundtjänst som jag först blev erbjuden. Det skulle bara vara _för_trist.

Andra jobb jag inte skulle ta under några omständigheter är tex McDonalds, telefonförsäljning och städjobb. Däremot jobbar jag gärna som lärare i "fel" ämnen eftersom min drivkraft i jobbet är främst den pedagogiska biten.

Jag kan dock erkänna att jag aldrig hamnat i den situationen att jag varit tvungen att välja mellan skitjobb och bidrag. Inom läraryrket existerar ju liksom inte arbetslöshet på det sättet. Får man ingen fast tjänst kan man vicka. Den andra personen i mitt hushåll tänjar dessutom motsvarande 2 normala heltidslöner så soc skulle väl bara garva åt oss om vi kom dit. *S*

Jag hade inte heller tagit vilket jobb som helst om jag hade råd att låta bli.
Sen finns det ju alltid de jobb man inte KAN ta pga arbetstider tex.
Om man har en sambo som tjänar så bra att man kan klara sig på hans lön eller något annat, A-kassa tex så hade det varit en sak. Men socialbidrag ska väl vara sista utvägen? Inte något att gå och få för att man inte har lust att jobba som städerska?

Lyckligtvis var det länge sedan jag var arbetslös så jag kan bara svara hypotetiskt, men stod valet mellan okvalificerat jobb och socialbidrag skulle valet definitivt bli jobbet. Självklart vill jag hellre ha något där jag har användning av min kompetens men skulle jag stå utan så...
Städning skulle inte göra mig särskilt mycket, faktiskt. Jag skulle hundra gånger hellre ta det än okvalificerat vårdjobb som kanske står något snäpp högre upp på statusstegen men som jag verkligen inte passar för.
Jag tror det är mest personer som är osäkra i sig själva som drar sig för att ta "skitjobb". Åtminstone har jag mer än en högutbildad kompis som tagit brödjobb för försörjningen i väntan på att hitta något bättre medan personer med betydligt kortare utbildningar vägrar.
Fast att söka är det ingen garanti för att få något lätt. Det enda man "garanterat" får jobb som idag är väl som personlig assistent (fördom grundad på bekantas berättelser; en blev erbjuden ett sådant jobb att tillträda dagen efter utan introduktion och utan att någonsin ha jobbat med vård - hon tackade nej förresten, men hade ingen A-kassa eller bidrag att riskera). Jag har en kompis som är arbetslös bibliotekarie. Hon har sökt allt möjligt, även enklare kontoristjobb, men till dem är hon ju inte mer meriterad än någon som gått en kortare utbildning och arbetsgivaren fattar ju själv att hon inte tänkt sig att stanna om hon kan slippa det, så det har inte blivit napp än.

Angel 2003 formulerade bättre vad jag hade i tankarna:
"Jag hade inte heller tagit vilket jobb som helst om jag hade råd att låta bli."
Slapp jag så varför inte. Ovan tog jag bara ställning till valet mellan socialbidrag och att jobba med något jag var överkvalificerad (eller "felkvalificerad") för.