När är det nog?

Hej! Behöver lite råd.
Befinner mig i en relation sedan 11 år tillbaka, har två små barn. Allt var bra tills barnen kom. Sedan dess är det bara tjafs och bråk. Jag gör det mesta här hemma samtidigt som jag jobbar 100%. Det kan jag leva med om det hade stannat där. Det jag, förmodligen, inte kan stå ut med är att bli behandla som en person som är mindre värd (barnen är inte lika fullkomliga som honom heller eftersom de ha mitt blod i sig också). Förmodligen inte heller att hela tiden få pikar om hur dålig mamma jag är. Allt han vill är att jag ska ta hand om allt här hemma och barnen så att han kan ägna sig åt sitt jobb och sina intressen, barnen kan han leka med när han har energi över. Han vill inte att jag ska jobba så han garanterat inte behöver göra något.
Jag vill inte ställa mig i en beroendeställning till honom utan känna att jag är självständig vad som än händer, därför vill jag jobba men även för att få lite social stimulans.
Jag vet att jag är en bra mamma men jag börjar tvivla ibland när det blir för mycket. Inte lätt att vara stark och rolig som mamma när han är förbannad över att han måste hjälpa till här hemma. Han tror att andra mammor leker och passar konstant sina barn, de lagar inte mat, städar och plockar utan det trollar man till bara. Har längtat efter barn sedan jag var liten och den glädjen över att ha dem håller han på att ta död på.
Är barnen osams är det mitt fel. Förstör barnen något så är det mitt fel. Tar barnen något av hans saker blir han förbannad över att jag inte var nog snabb att ta av dem sakerna medans han skiter i att de tar mina saker, då kan han komma och säga att dottern leker med din mobiltelefon. Ena barnet är vaket flera timmar om natten minst en gång i veckan. Jag får ta alla de nätterna. Jag tar all vab.

Är det här något man ska stå ut med? Är det här tillräcklig för att gå?

Jag vill hellst inte lämna honom men jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att det är så här man blir behandlad som kvinna.