Har jag inte kämpat tillräckligt?

Har skrivit en liknande tråd som anonym tidigare men lade den på fel ställe. Jag kanske får mer svar om den nu ligger rätt.
Tänkte inte skriva ner hela historien här utan tar det lite kortfattat så får nu fråga om ni undrar över något.

Jag har en dotter på snart 2 år. Jag och fadern separerade i oktober 2009.
Min dotter blev boende hemma hos mig och tiden efter separationen var svår. Jag och fadern kom inte överrens men han bestämde att han skulle ha dottern varannan lördag och så har det varit nu.
Han själv har inte lagt någon energi på det hela utan det är jag som har hört av mig samma vecka och frågat om han vill ha henne, det är jag som har lämnat och hämtat, packat med blöjor, välling, kläder osv.
För ett tag sedan så börja jag märka att dottern saknar sin pappa och hans nya flickvän. Jag har sedan dess försökt att utöka umgänget med iallafall en hel helg varannan vecka, men fadern vägrar.
Nu har jag gett upp och orkar inte tjata på honom mer.
Jag har börjat studera och till hösten så börjar jag studera på högskolan som ligger ca 3 mil från våran nuvarande bostad. Har då tänkt att flytta ihop med min pojkvän, så att jag kommer närmare skolan och min dotter får ett nytt dagis. Jag har varit så glad över våra planer, det känns som om jag äntligen har hittat tillbaka till mig själv och att vi kommer att bli en hel familj.

Jag berättade för dotterns fader att vi förmodligen kommer att flytta till hösten.
Jag får då till svar att "Du kan inte bara flytta, jag ska ha M varannan vecka när hon blir 2.5"
"Du kan glömma det".

Ska tillägga att vi har gemensam vårdnad. Vad gör jag nu?
Han kommer inte att skriva under och godkänna varken flytten eller hennes nya dagis.

Hur löser jag det här?
Vad är bäst för min dotter?
Någon som varit i samma situation?

Är det dax att ansöka om enskild vårdnad?

Tips och råd önskas!