Vill inte träffa pappan mer

Ja, du det är en lång historia.
Vi skildes pga att han inte hjälpte mig alls under tiden då jag hade bröstcancer och då var vi gifta och levde som en familj. Efter jag hämtat mig begärde jag skilsmässa.
Strax efter skilsmässan dog min pappa och när han låg för döden ville pappan inte ta barnen så jag kunde sitta vid min fars sida. Det var dagmamman som övertalade honom att ställa upp . 
 När barnen blev större hände det att min dotter ringde och ville ha hjälp men han sa alltid nej. Dyker inte upp på utvecklingssamtal mm. de få gånger han kommer sitter han och planerar i sin kalender hela tiden. 
Hon säger tydligt att han har aldrig varit där för mig, varför ska jag då träffa honom.  
Och det är ju sant delvis för de träffas inte så ofta och det är bara jag som alltid gör allt, typ hämtar lämnar vid aktiviteter, utvecklingssamtal m.m.  

Undrar oxa varfor hon inte vill dit? Later som hon mar valdigt daligt av att vara hos honom och da Ska du absolut inte tvinga dit Henne! Men jag skulle nog grava vidare efter orsaken....

Hon säger bara att han inte finns där för henne. Hon känner ju honom inte eftersom de träffas väldigt lite och då är ju tvilling brodern med så hon får aldrig en chans att lära känna honom. Brodern vill träffa sin pappa, har alldrig sagt något om att han inte vill dit. 

Hon är 16år och tvingar henne def inte men då hon förlorar kontakten med hans familj med som farmor,farfar,fastrar, kusiner mm då jag inte har kontakt alls med dem. Sen vill jag ju veta varför för deras förhållande, pappan och dottern har varit så här i två år. skulle man inte kunna rädda det? 

Det gör jag till 1000. Säger att hon kan ju ringa farmor och de andra ändå. 
Hoppas bara att allt löser sig  

Det är inte jag som tvingar henne, det är pappan som trugar, ger henne dålig samvete mm! Så hon lovar komma men mår dåligt av det. Den andra tvillingen pressar henne med vill inte gå dit själv.
Hon gick dit igår och allt de sa va att hon skulle vara snällare mot pappa och höra av sig mm. Altså lägrar skuld på henne.

Jo det var det jag menade, att kontakta dem. Men min dotter vill inte prata alls med honom förmår sig inte svara när han ringer nu efter sista gången då han ännu en gång gav henne dåligt samvete
Man vi har fått tid enskilt med henne först

De är inte uppväxta med honom och träffar sin pappa sällan ( träffar dem var tredje månad o då inte över natten )

Vet inte varför de känner så eller hur det uppstått men då de växt upp med mig och inte träffar sin pappa så kan jag tänka mig att det blir konstigt när de träffas mer som en avlägsen släkting.

Jag har aldrig hindrat honom eller gjort det svårt på något sätt det är hans eget val att träffa dem sällan