• Anonym (Lonely)

    Känner mig så ensam, ledsen och nedstämd :(

    Är det fler här inne som inte har några vänner att umgås med om dagarna? Dett känns som alla har så nära, fina vänner utom jag. Saknar att ha en bästis som man kan prata med allt om.

    Mina vänner hör mest bara av sig när det är fest och inte annars, men sen kan jag läsa på fb att de varit ute och gått ihop osv utan att fråga mig. Har flera ggr sagt till dom att ni kan väl höra av er om ni ska ut och gå så jag kan följa med men det händer aldrig. Jag har även dragit ihop flera tillställningar och roliga saker och t ex fixat lägenhet i en annan stad som vi kunde ha en hel helg. Alla var på först, sen droppade dom av en efter en. 

    Hade hoppats på att hitta lite nya vänner när bvc-träffarna drog igång men där är samma sak, dom känner varandra sedan tidigare och sätter sig alltid ihop fast det t ex är plats ledigt brevid mig. Nu sist sa jag ingenting, kände bara hur att jag inte orkade hålla uppe den glada käcka fasaden. Tror att de flesta nog tror att jag är en tjej med självförtroende och många vänner, men det är precis tvärtom.

    Detta har gått så långt att jag börjat bli avundsjuk på min sambo som har lätt att prata med människor, hitta nya vänner osv. Jag är avundsjuk på hans jobb där han jämt får träffa nytt trevligt folk medan jag går här hemma och bara blir mer och mer nedgången psykiskt. Jag har t om tänkt tanken att lämna honom, att göra honom den tjänsten att slippa ha mig hasandes här hemma eftersom jag allt som oftast är ledsen numera (visar inget men han märker på mitt humör att det är nåt).  Mår fruktansvärt dåligt, är gråtmild och nedstämd. Min bebis är 4 månader och jag hade en jättejobbig graviditet och var sjukskriven 98% av tiden. Kan man bli deprimerad för sånt?
     
    Vet inte vad som hänt med mig. Är det bara jag som är såhär ensam? Jag vet inte hur jag ska göra för att folk ska vilja umgås med mig. Det blir som en ond cirkel...

  • Svar på tråden Känner mig så ensam, ledsen och nedstämd :(
  • Anonym

    du kanske har gått in i någon form av förlossningsdepression? låter nästan lite som det?
    synd om dig iafall... att du ska behöva må så... jag tror itne bara det är därför du är deprimerad och nedstämd för att du itne har någon vän att umgås med, utan du kanske blivit mer och mer ledsen för just DEN SAKEN nu när du redan innan var ledsen o deppig ? eller jag kanske har fel, det kanske bara ör för du itne har vänner du är deprimerad? det vet du innerst inne själv....eller om ditt allmäntillstånd är nedstämd och ledsen , då är det ju en depression du hamnat i .
    Och det finns ju verkligen hjälp att få, även om du nu ammar ... så finns det mediciner som får dig att bli dig själv igen, lite stämningshöjande . Ringa vårdcentralen eller prata med din barnmorska kan du ju alltid göra...och säga hur du mår och fråga vilken hjälp som finns att få.
    Hört med att man ganska lätt kan falla in i en depression efter barnet är fött, om man har haft lätt tidigare i sitt liv för att bli nedstämd, deprimerad osv.. det har ed hormonerna att göra mycket .
    det händer ju jätte mkt i din kropp efter du fått ut barnet och kroppen ska ställa om sig igen efter att ha burit på det i så många månader. Mycket som händer då med hormoner och den baletten !

    Vänner kan du ju alltid försöka få via nätet annars.... som denna sidan tillexempel =) finns ju massor med nyblivna mammor som vill ha någon att umgås med på familjeliv, någon i samma stad som du kanske du kan få kontakt med, skriv något bara ! många so är utan vänner. jag kan förstå o du är ledsen och känner dig ensam.

  • Anonym (förstår dig)

    Hej! Visserligen har jag några bra vänner men jag känner igen mig i att man kan bli ensam när man är föräldraledig. Jag fick två barn på raken och har varit hemma länge, sen gick föräldraledigheten över i arbetslöshet och jag känner sig både ensam och har fått sämre självförtroende. Min sambo reser mycket i jobbet och eftersom vi har två barn är det också svårare att åka iväg på saker, det blir ett stort projekt. Känner att det är lättare vår och sommar då man kanske träffar lite fler föräldrar ute t.ex i lekparken men det är ju svårt att få nära vänner.
    Precis efter man fått barn är det lätt att känna sig nedstämd eftersom det är en så stor omställning. Det är inte ovanligt och du kommer förmodligen må bättre efter ett tag. Försök att få lite egentid, t.ex börja någon kvällskurs eller håll på lite med någon hobby du gillar. Du kanske kan träffa nya vänner på det sättet......
    Jag längtar verkligen efter ett nytt jobb, arbetskompisar och liknande för jag känner mig klar med föräldraledigheten. Mina dagar består i att söka jobb och ta hand om barnen.........

    Hoppas det ordnar sig.

  • Anonym (v)

    Jag är i precis samma situation fast jag har inga barn.
    Jag fattar inte heller vad som är "fel" på mig eftersom ingen vill umgås med mig. Tidigare ville mina kompisar träffa mig, kunde komma hem till mig och bara snacka lite, sticka ut på stan eller så träffades vi hemma hos dom. Men nu har det blivit så att ingen hör av sig någonsin. Det är alltid jag som måste höra av mig och hälften av gångerna får jag inget svar öht, eller så har de inte tid och ska höra av sig när de hittar en lucka för att ses eller bara snacka en stund, behöver jag säga att det går månad efter månad och ingen hör av sig för de hittar tydligen ingen lucka. Det händer att man bestämmer tid och dag för att träffas, men det blir till 99% inställt.
    Man läser på facebook att de varit på fest, utan att fråga mig.
    Det senaste va värst. Min kompis eller vad man ska kalla det, hade fest hemma hos sig utan att säga något till mig, det har varit som en oskriven regel i min bekantskapskrets att så gör man inte...
    Känner mig så sviken :(

  • Anonym
    Anonym (v) skrev 2011-01-31 16:03:25 följande:
    Jag är i precis samma situation fast jag har inga barn.
    Jag fattar inte heller vad som är "fel" på mig eftersom ingen vill umgås med mig. Tidigare ville mina kompisar träffa mig, kunde komma hem till mig och bara snacka lite, sticka ut på stan eller så träffades vi hemma hos dom. Men nu har det blivit så att ingen hör av sig någonsin. Det är alltid jag som måste höra av mig och hälften av gångerna får jag inget svar öht, eller så har de inte tid och ska höra av sig när de hittar en lucka för att ses eller bara snacka en stund, behöver jag säga att det går månad efter månad och ingen hör av sig för de hittar tydligen ingen lucka. Det händer att man bestämmer tid och dag för att träffas, men det blir till 99% inställt.
    Man läser på facebook att de varit på fest, utan att fråga mig.
    Det senaste va värst. Min kompis eller vad man ska kalla det, hade fest hemma hos sig utan att säga något till mig, det har varit som en oskriven regel i min bekantskapskrets att så gör man inte...
    Känner mig så sviken :(
    men vad hemskt :( tråkigt för dej... undrar varför de gör så... du kanske har barn och de tycker du blivit tråkig, om de inte har det...kan faktiskt bli så...TYVÄRR
  • Shemira

    Uche va tråkigt att det skall bli så.
    Vill folk inte umgås med en längre kan dem väl säga upp bekantskapen isf och förklara varför dem nu inte vill vara vänner längre så kan man ju slippa gå och vänta på samtal och bli ledsen varenda gång man fått reda på att det varit fest och att man själv inte blivit bjuden. 
    Då kan man ju också lägga sin tid på att skaffa nya riktiga kompisar =)  

  • Anonym (v)
    Anonym skrev 2011-01-31 16:34:50 följande:
    men vad hemskt :( tråkigt för dej... undrar varför de gör så... du kanske har barn och de tycker du blivit tråkig, om de inte har det...kan faktiskt bli så...TYVÄRR
    Även om det är synd att folk gör så när man fått barn, så händer det. Men i mitt fall är det inte så eftersom jag inte har några barn.
    Jag befarar att det har med mitt förra jobb att göra. Jag blev så förstörd av det så jag hade ingen tid eller ork att umgås med kompisar så mycket. Givetvis ville jag fortfarande träffas och kanske se en film hemma hos nån, gå på bio, fika på stan osv på helgerna och under den långa tiden jag va sjukskriven. Men under veckorna föredrog jag att det blev lite kortare träffar, kanske göra sällskap när man ska handla, ut med hunden eller snacka lite i tfn. Iallafall för det mesta.
    Men helt plötsligt så försvann alla... 99% av alla jag känner öht har precis fått barn eller är gravida, så de som har barn har garanterat inte tid med mig.
    Jag har försökt få reda på varför det blivit så men jag får bara till svar att de inte har tid.
  • Anonym (Lonely)

    Tack för era svar, pratade med sambon igår när han kom hem från jobbet och sa precis hur jag mår. Det har nämligen varit nästan 100% fokus på han nu i några månader och lär väl bli så även ett tag framåt pga nytt jobb. Sa precis hur jag mådde, hur ensam jag känner mig och hur ledsen jag är. Det lättade lite att få det ur sig och jag märkte att han blev förvånad att jag kände mig sååå ensam.

    Det är nog många faktorer som spelar in i att jag mår som jag gör. Men jag är övertygad om att jag hade mått mycket, mycket bättre om jag haft en vän att prata med, fika med, ha kul med! Den här ensamheten äter upp mig fullständigt. Och nu när den tanken liksom slagit rot i huvudet kan jag inte släppa den utan den snarare växer och jag lägger märke till allt som spär på den, att folk inte vill umgås med mig.

    Vet ärligt talat inte hur jag ska göra för att bryta detta. Funderar på att gå till Öppna Förskolan och se om där kanske finns någon mamma men är samtidigt rädd att alla redan ska känna varandra och inte släppa in mig. Dessutom har jag ett infektionskänsligt barn så vi kan inte gå dit förrens i april/maj och det stänger i maj...

    Känns iallafall skönt a tt man inte är ensam om detta...

    kram

  • Maybe

    Maila mig om du vill, jag kan inte maila dig eftersom du är anonym

  • Anonym
    Anonym (Lonely) skrev 2011-02-01 08:05:37 följande:
    Tack för era svar, pratade med sambon igår när han kom hem från jobbet och sa precis hur jag mår. Det har nämligen varit nästan 100% fokus på han nu i några månader och lär väl bli så även ett tag framåt pga nytt jobb. Sa precis hur jag mådde, hur ensam jag känner mig och hur ledsen jag är. Det lättade lite att få det ur sig och jag märkte att han blev förvånad att jag kände mig sååå ensam.

    Det är nog många faktorer som spelar in i att jag mår som jag gör. Men jag är övertygad om att jag hade mått mycket, mycket bättre om jag haft en vän att prata med, fika med, ha kul med! Den här ensamheten äter upp mig fullständigt. Och nu när den tanken liksom slagit rot i huvudet kan jag inte släppa den utan den snarare växer och jag lägger märke till allt som spär på den, att folk inte vill umgås med mig.

    Vet ärligt talat inte hur jag ska göra för att bryta detta. Funderar på att gå till Öppna Förskolan och se om där kanske finns någon mamma men är samtidigt rädd att alla redan ska känna varandra och inte släppa in mig. Dessutom har jag ett infektionskänsligt barn så vi kan inte gå dit förrens i april/maj och det stänger i maj...

    Känns iallafall skönt a tt man inte är ensam om detta...

    kram
    vilken stad bor du i ? e lite nyfiken, du kanske bor i samma som mig, isåfall kan vi ta en fika eller en promenad =) jag tycker det e kul att trffa nya vänner , nytt folk :)
    jag tycker i afal du ska försöka gå till öppna förskolan så börjar du helt plötsligt prata me nån, gå dit inte bara en gång och ge upp, utan fleer gånger... man lär oftast inte känna någon direkt..
  • Anonym (Lonely)
    Anonym skrev 2011-02-01 11:17:45 följande:
    vilken stad bor du i ? e lite nyfiken, du kanske bor i samma som mig, isåfall kan vi ta en fika eller en promenad =) jag tycker det e kul att trffa nya vänner , nytt folk :)
    jag tycker i afal du ska försöka gå till öppna förskolan så börjar du helt plötsligt prata me nån, gå dit inte bara en gång och ge upp, utan fleer gånger... man lär oftast inte känna någon direkt..
    Bor i Skåne, är  för feg för att "outa" mig här mer än så ifall någon man känner läser. Skulle kännas pinsamt :/

    ÖF hade jag gärna gått till men jag får inte för barnets läkare då bebisen är infektionskänslig efter en jobbig start i livet :( Alltså är jag hemskt isolerad här hemma.
  • Nanis

    Vad fint att läsa om hur ni bryr er om varandra, hoppas ni får till träffar och kan lära känna varandra {#emotions_dlg.flower} Att känna sig ensam är den värsta känslan, men det här visar verkligen att man inte är ensam, många som befinner sig i samma situation! Kram och lycka till!

Svar på tråden Känner mig så ensam, ledsen och nedstämd :(