Överengagerad mamma - jobbigt

Jag tror inte din mamma är elak,och jag tror heller inte ni ska behöva bryta kontakten.

Din mamma verkar ha endel stora problem med seprationsångest och med sig själv.Har du verkligen pratat med henne riktigt ordentligt utan att låta mesig,typ allt som du skriver här*?

 

Jag har inga råd eller tips,jag önskar jag kunde hjälpa dig.

Ja, jag har försökt prata ordentligt ett antal gånger under årens lopp. Det är dock väldigt frustrerande att hon glömmer såna saker inom nån månad, medan andra saker som hon tagit illa upp över - hon tolkar alla generella påståenden som att det egentligen är en pik mot henne, som om allt kretsade kring henne - kan etsa sig fast i henne och hon kan ta upp en liten detalj ett år senare.

Hurdan kontakt har du med din mamma/dina föräldrar? Hur reagerar de på om du berättar om nåt stort du vill göra i ditt liv (som kanske innebär att ni har mindre kontakt en period)?

Jag tror att för att verkligen kunna bli fri och kanske få en bättre relation till din mamma  så behöver du jobba med detta genom terapi i någon form.

Du är verkligen bunden hårt till henne och kommer säkert inte att på egen hand att frigöra dig. Dock kan det lyckas med sambons hjälp, men hur många år kommer ni att slösa?

24 år efter att jag flyttade från mina föräldrar är jag äntligen den jag borde varit, med lite skavanker av min livssresa. Jag har fått jobbat massor med att vara jag och inte vara så formad av min mamma. Ännu kan jag upptäcka saker om mig själv som är ett mönster efter hur min mamma skulle agerat. Då menar jag negativa saker. De positiva sakerna är ju så gott som hemåt endast

Jag kan tänka under mina sämre dagar att var skulle jag varit idag om mamma backat upp mig istället för att förminska och förbjuda? Nu är jag ändå lycklig i mitt liv, men så klart har jag sämre dagar. Då kommer mina tankar på hur jag fått kämpa för att kunna växa som individ!

Ja, jag har genom åren ibland tänkt på terapi, men jag kommer aldrig till skott. Tycker att "det är ju andra som behöver terapeuterna/psykologerna mer än vad jag gör, jag ska inte ta upp resurser"... eller så vet jag inte vem jag ska vända mig till, det handlar ju om personkemi och inte bara första bästa hjärnskrynklare. Jag kanske ska ge det ett ärligt försök denna gång.

Hur är din relation med din mamma nu?

Jag beundrar många som lever ett ovanligt liv, såsom extremsportare, burleskartister, upptäcktsresande... och undrar alltid vad deras föräldrar tycker och om de själva bryr sig om vad deras föräldrar tycker. Om de har tvingats slå sig fria för att leva ut sina drömmar, om föräldrarna kanske är likadana själva och uppmuntrat dem, eller om de vuxit upp i trasiga hem och deras "dröm" fungerar som nåt slags terapi.

Jag har i alla fall lärt mig att inte agera så här mot mina framtida barn, för jag vet exakt hur urjobbigt det är. Min kompis sade häromdagen om sin 17-åriga självständiga dotter som flyttade utomlands för att plugga i 4 månader: "Förra veckan klippte vi banden. Vi kommer förstås att fortsätta ha kanonbra kontakt, men nu börjar hon bli vuxen, hon är självständig och det är dags för mig att leva mitt liv." Det lät som den vackraste musik i mina öron! Tänk om jag nångång fått höra det själv istället för att år efter år försöka slå mig fri...

Din mamma är en omogen person.
Det är min mamma också. Jag har flyttat från min mamma då jag var 24 år till ett annat land och har tagit min unge med mig och inte att min mamma har försökt att ge mig dåligt samvete säga vad jag skall och inte skall göra, trots att vi har levt i olika länder och av den anledning inte träffats så särskilt ofta. Då jag var 35 år gammal sa jag ifrån min mamma och upprepade gånger så om si så där 10 år har vår relation normaliserats. jag visst gör vad jag vill och bryr mig inte det minsta vad min mamma tycker om det, jag frågar inte henne och jag har slutat att berätta saker om mitt liv till henne sedan jag flyttat hemifrån för att jag vill inte alls höra hennes åsikt om saken och min mamma är hälften så jobbig som din.
Klart att det är illojalt att diskutera sin mamma med sin pojkvän men du måste göra det för att du känner dig svag. Lika bra att du tuffar till dig och börjar med följande:
Sluta berätta för din mamma om ditt liv.
Minska på kontakt med henne överhuvudtaget.
Gör saker som du vill göra men om din mamma har synpunkter säg att du inte vill höra dem
Och skit i tt hon blir arg, ledsen, manipulerande mm, det får hon ju vara, det är dags för henne att mogna.

Det låter jobbigt, jag har inga råd alls att ge, ville väl mest bara kommentera att jag läst din långa berättelse. Fast en sak, du har ändå valt att bosätta dig i ett annan land så du har distanserat dig en hel del.

Jag har en någorlunda fungerande relation med mamma. Dock har hennes livsöde format henne att vara misstänksam emot nya människor och att vara något av " vad ska folk säga/tycka" -nojjig. Det stjäl energi, men jag har valt de bra bitarna och låter henne hållas på de bitar som jag inte kan något åt.

Men för mig krävdes det att jag flyttade långt borta att mera ett telefonsamtal var det som praktiskt var möjligt. Jag bor 12 timmar resväg ifrån henne. Men ringer när jag har lust och åker hem när jag har lust. Har verkligen inget dåligt samvete över något i min relation till henne.

Nu har jag två vuxna barn själv och har en bra relation med dem. Dock kan vi se saker som jag gör som är precis som deras mormor. Eftersom vi alltid pratat med varandra och jag förklarat att jag säkert gör dumma saker jag inte vill då jag formats av min mamma, kan vi idag fnissa åt likheterna och de vågar helt lugnt säga att nu är du som mormor när de är missnöjda med mitt agerande. Så jag kan säga att visst kan ett dåligt mönster brytas, men det kräver arbete och medvetenhet. Och en vilja att förändra!

Extremsportare är något jag kunnat bli om inte jag hade blivit förminskad och förbjuden att göra saker.
Det har jag förändrat genom att strunta i andra och våga se mina rädslor i vitögat. Jag som varit hysteriskt rädd för höjder, har på äldre dar lärt mig åka slalom. Nu håller jag på och lär mig snowboard.

Jag älskar att resa, men det fick jag inte för mamma. Istället smet jag och liftade runt mitt eget land för att lite uppleva vad äventyret resa innebär.

Men jag har aldrig riktigt vågat frigöra mig genom en stor revolt, då mamma alltid hotat med att jag inte är välkommen hem om jag gör något som inte hon gillar. Den revolten kom först när jag bröt med henne under 1½ år för att hon började göra samma emot mina barn som hon gjorde emot mig. Då hade jag modet att verkligen säga ifrån!

Så den längtan som bor inom mig är spår kvar av det jag ville göra och uppleva som fri, ung kvinna! Nu gör jag saker jag drömmer om, men alltid med tankar på de mina. Så allt kan jag inte förverkliga för att inte göra mina barn och min  man illa. Därför tycker jag att du en gång för alla ska ta tag i detta så du inte slösar bort värdefull tid i ditt liv!

Tack för ditt svar, vissa delar var nästan som att läsa om mig själv. Det enda är väl att min mamma aldrig skulle hota med att jag inte är välkommen, för helst skulle hon nog ha mig som närmaste granne i hela sitt liv oavsett vad jag gör...

Vad härligt att du börjat förverkliga dina drömmar! Med min sambo har jag också börjat leva ett delvis annorlunda liv, provar olika sporter, antar utmaningar som jag var rädd för förr. Det har också öppnat mina ögon ännu mer för hur lite jag vågade som yngre, till stor del p.g.a. min mamma, hennes skrämseltaktik och hennes oro. Min halvbror verkade hon inte vara orolig över, men då sade hon: "Jamen det är ju HAN, det." Jaha, så jag är på nåt sätt känsligare och bräckligare än vad han är...?

Anonym: Du har rätt på åtgärdspunkterna, det är bara väldigt svårt med detaljerna. Alltså t.ex. vad göra om jag inte berättar nåt om mitt liv ikväll och hon tjatar i en kvart om varför, får psykbryt, börjar gråta och klagar att hon kommer att bli sjuk av det här, osv. osv. osv. i all oändlighet? Det är ju jag som inte kan sova sen p.g.a. dåligt samvete om jag ryter till. Jag vet, jag behöver terapi...

(P): Jo, en delorsak (fast inte hela orsaken) till att jag flyttade var just hon. Jag höll på att bli galen när vi bodde i samma stad, särskilt som jag då mestadels var singel och hon var den som kom med mat när jag var flunsig, insisterade på att lämna och hämta mig vid flygplatsen när jag skulle ut och resa etc. Visst var det snällt, men jag kände mig fången i hennes sätt att göra saker och fick utbrott ibland, men hon förstod aldrig att hennes tjänster var björntjänster. Nu när jag har sambo är det han som tar hand om mig (och vice versa förstås) och jag har mer styrka i att säga "så här gör VI". Men fortfarande känner jag mig stressad över att tvingas bo hos dem varje gång vi hälsar på, de vill ju ha mig där hela tiden. Det är extremt sällan jag tagit mig tid att hälsa på mina barndomskompisar där, fast senast sov jag t.o.m. över en natt hos en av dem! Det var helt unheard of - och otroligt härligt.

Jag ska ta tag i detta och gå på terapi en gång för alla. Det är också väldigt skönt för mig att läsa era inlägg, de ger mig styrka och utökad insikt. Tack!

Fler berättelser är naturligtvis välkomna.

Jag skrev inlägg 1.
Min mamma har jag inte haft kontakt med sen 13 år tillbaka,trots att jag bodde med henne hela barndomen.
Men det är mitt val.

Men min vän står sin mamma,och pappa nära.Men hon bor utomlands 10 månader/år,jobbar och driver ett företag.Hennes föräldra hälsar gärna på 2-4 ggr/år,plus att hon bor hos dem när hon är i sverige i 1-2 månader.
Jag älskar deras relation som är så sund.

Igår kväll pratade vi på Skype. Jag hade tänkt prata ordentligt med henne nästa gång vi ses, men eftersom vi inte planerat in nåt besök än och jag hade svårt att hålla mig naturlig under samtalet (hon undrade vad det var med mig) så tog jag upp det.

Vi pratade i 1,5 timme, jag med min allra lugnaste och mest sammetslena röst så att hon inte skulle uppleva det som en attack. Första halvtimmen kom de vanliga sårade, defensiva kommentarerna som "jag visste det, fr.o.m. en viss ålder är man inte värd nånting alls", "är jag verkligen en så fruktansvärd människa?" och "du vill alltså inte ha nån kontakt?!?!". Jag fick lugnt säga flera gånger att hon skulle lyssna på mig istället för att tolka själv. "Jag har inte sagt att jag inte vill ha nån kontakt - jag har bara sagt att vi har olika behov av kontakt. Jag vill ha bra kontakt, och "bra kontakt" betyder för mig inte automatiskt kontakt varje/varannan dag, utan en kontakt som känns naturlig för oss båda och inte skapar oro hos dig och stress hos mig."

Under andra delen av samtalet började vi komma nånstans. Vi började analysera henne så smått och hon medgav att hon tänkt mycket på sin oro. Hon sade att så fort jag inte svarar skenar hennes hjärnspöken iväg med henne helt okontrollerat och hon blir övertygad om att jag blivit påkörd, hon börjar planera för hur det ska gå med min pappa eftersom hon i så fall kommer att dö av sorg, osv. Detta händer alltså varenda gång jag inte hör mobilen eller har annat att göra just när hon sms:ar...

Det visade sig att hon inte kommer ihåg t.ex. att hon under min uppväxt ofta var nära att ringa polisen. Först förnekade hon det, men det tillät jag henne inte. Det var som att hon kunde se sig själv utifrån lite grann nu.

Vi kom överens om att hon ska ta reda på hur mycket en terapeut kostar, hur mycket en ADHD/ADD-utredning kostar privat (där hon bor bekostas inte en sån utredning med statliga medel för personer över en viss ålder) och att jag ringer nästa gång, när det nu blir, och att jag ska mota bort mitt dåliga samvete (för att jag inte ringer genast).

För första gången kändes det som att vi kunde mötas som två vuxna och att det jag sade gick in. Hon sade flera gånger att hon verkligen förstår mig. Men som jag sade till henne, tror jag absolut inte att problemet är löst som genom ett trollslag efter 35 år. Hon kommer nog att "ta återfall" flera gånger och jag kommer att tvingas fortsätta kämpa. Men ni och min sambo gav mig styrkan att ta det här samtalet med henne och betona vad jag behöver istället för att låta henne vinna med "jag kan inte hjälpa att jag är orolig!".

Jag tar gärna emot kommentarer på detta, behöver lite feedback från såna som varit/är där själv. Tack alla!