det där med konsekvenser...
Jag har läst en del trådar om konsekvenser och straff, och kan direkt säga att jag hör till dem som vill att mina barn ska lära sig av konsekvenserna av sitt handlande. Men där börjar också problemet. I många inlägg jag har läst verkar det som att det finns en självklar och naturlig konsekvens i alla situationer - men jag kan inte se det.
För barn som slåss sägs ofta att konskvensen blir att ingen vill vara med barnet - men hur efterlever man det? När jag är ensam med min 3,5-åring och min 1,5-åring finns det ju inget sätt att se till att de inte har kontakt med varandra (utan att stänga in någon av dem, men det är ju uteslutet). Eller om 3,5-åringen slår mig - hur undviker jag då att vara med honom?
Och om det nu är den naturliga konsekvensen - "jag vill inte vara med dig om du slåss" - då går det ju att säga så i många situationer: "Jag vill inte göra välling till dig när du inte hjälper mig att plocka upp legot" eller "Jag har ingen lust att hjälpa dig att sätta på TVn nu när du har bråkat hela middagen" - det är ju den naturliga konsekvensen för mig, jag tappar tålamodet och humöret, helt enkelt. Men man skulle samtidigt kunna säga att det vore ett straff, eftersom legot inte har med vällingen att göra. Var går gränsen för vad som är OK för mig att inte vilja för att det ska få kallas för konsekvens?
Vad är den naturliga konsekvensen av att 3,5-åringen medvetet kissar på badrumsmattan för att straffa mig för att jag sagt att han inte får ta med sig pottan ut i vardagsrummet? Vad är den naturliga konsekvensen av att han häller ut allt lego på golvet när jag precis plockat i ordning alla leksaker för kvällen? Vad är den naturliga konsekvensen av att han vägrar att klä på sig när det är dags att gå till dagis?
Ni som också undrar får gärna slänga in frågor om era egna situationer - så får vi se vad vi kan få för råd och tips!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-03 08:28
Jag har flera gånger i tråden vädjat om att jag vill ha konkreta tips på vad man kan och bör göra, och inte så mycket fokus på vad man inte ska göra - precis som med barnuppfostran. Jag är ute efter att förändra dåligt/jobbigt beteende hos min son på ett sätt där jag som förälder visar respekt och bygger upp en förtroendefull relation med mitt barn. Jag trodde då - i min enfald har det visat sig - att det här med naturliga och logiska konsekvenser kunde vara ett verktyg. Nu är det ju uppenbart att det inte hjälper, och även de mest ivriga förespråkare av konsekvenser i den här tråden har ju förklarat att poängen bara är att barnet ska förstå konsekvensen.
Jag är övertygad om att min son redan förstår konsekvensen av att slåss och att han kommer att växa upp till en trygg medborgare som kan skilja på rätt och fel. Men det hjälper mig inte idag. Så vi kan släppa den här filosofiska diskussionen om vad som är konsekvenser och övergå till en mer handfast diskussion där vi kan utbyta tips och råd om hur man kan hantera jobbiga situationer som när barnet slåss, när påklädningen varje morgon urartar till kaos etc.
Jag kommer inte att besvara några fler påhopp om att jag inte fattat det här med konsekvenser och att jag har misslyckats som förälder. Jag förstår att ansvaret ligger hos mig som förälder, och jag behöver hjälp för att se hur jag kan hantera situationerna på ett bättre sätt. Ahliona, Wonder Woman och Frösöblomster - för att nämna några - har kommit med flera konstruktiva förslag och intressanta synvinklar. Tack, jag fortsätter gärna diskussionen i den andan!
